söndag 19 februari 2017

Dålig status

Usch, jag mår inget bra. Hade min första panikångestattack på hemskt länge för ett par timmar sedan. Crescendot på en veckas cocktail av jobbstress, ekonomistress, PMS och en kort sejour i Värmland hos mina föräldrar vilket alltid river upp mycket feelings. Måste sluta åka dit och tvinga ner dem till Göteborg i stället.  

Pausar lite med februarifotona tills vidare. Måste ta mig igenom något jävla skit nu verkar det som. 

onsdag 15 februari 2017

Februarifoton #15 – det här gör mig glad

När elefantöron tar sig. När Bubba sa JA ÄSSKAR DEJ. En rygg som hålls av annan tjej. Att kompisar vill va med mig. En överraskningsresegrej. Bli lagom full på nån galej. Ett frieri och sen "okej".

tisdag 14 februari 2017

Februarifoton #14 – en ganska bra sko

Det fanns en tid då jag hade många skor jag tyckte om. Sedan hände en av cirka 98 grejer jag inte hade någon aning om vad gäller barnafödande och det var att mina fötter växte cirka 1,5 storlekar, never to return till sina knappa 37:or. Så jag skänkte bort alla skor och gick samtidigt in i den långa verkligheten av att inte köpa något till mig själv om det inte fyllde en funktion.

Obs: inte alla föräldrar. Men för mig och Nils har det blivit så, post-barn, att våra utgifter ökat otroligt mycket samtidigt som våra inkomster minskat, pga föräldraledighet osv. (Med osv menar jag att jag sa upp mig och startade eget och hittills har den månatliga utbetalningen snittat på "vi överlever", men inte möe mer.)

Men nu har vi grejer på gång, jag och Kajsa. Och även om det inte kommer att innebära några miljoner eller lush life, så kommer det att innebära en viss trygghet.

Men det kommer även att innebära ett helt gäng kundmöten och presentationer och jag kände häromdagen att jag bara inte vill göra det vi har framför oss med trasiga skor (alla mina tre par jag äger är trasiga) eller i noppriga kläder med hål (nästan alla mina kläder). Jag ville ha åtminstone en "client meeting worthy" outfit.

Så jag gick till Monki och köpte det som syns på bilden: skor, slacks (byxorna, som har resår i midjan och alltså är väldigt sköna) och en finstickad grå tröja). Det gick som ett rus genom kroppen när jag gjorde det här. Nya jag! Hel och ren! Proffsig stil!

Men samtidigt: allt på bilden kostade 750 kronor. Totalt. Kläder ska inte kosta så lite. Att kläder kostar så lite är ett resultat av att kedjorna pressar de som tillverkar kläderna och odlar bomullen såpass att folk dör (en indisk bonde i halvtimmen). Det är fel fel fel.

Med det sagt så försöker jag se det lite som "don't hate the player, hate the game" och tänker att det här ändå är en ganska bra sko. "Internet pink" heter färgen, dessutom.

måndag 13 februari 2017

Februarifoton #13 - till middag i dag

Jag vill hellre prata om gårdagens middag. Då åt vi, för första gången och helt efter mitt huvud och hunger, friterade OCH gratinerade tacos.

Oh my oh my vad gott det var. En middag att minnas! Kanske bidrog att vi i går lämnade barnen till mina föräldrar och nu har nästan en hel barnfri vecka framför oss, med "middag när vi vill" och allt vad det innebär. Men också för att det smakar så bra med friterade och ostgratinerade saker.

Mitt bästa tacotips är att köpa tortillaskalen som till viss del består av majs (finns det sådana som är helt gjorda på majs att tillgå på vanligt förekommande mataffär? berätta gärna i så fall) i stället för vetetortillas. De är nämligen mer frityrkompatibla.

Brassa sedan på med olja (jag har den som heter frityrolja) i stekpannan och fritera skalen till dess att de är gyllene, ta upp dem (jag använder pincett) och låt rinna av lite innan du viker dem och saltar.

Sedan kan du fylla med grejer och ost och köra in dem i ugnen. Men hur får man dem att stå upp i ugnen?

Jo, det ska jag berätta. Då tar du en sådan här muffinsplåt och vänder den uppåner. Det ger dig perfekta tacohållare som funkar fint i ugn. Lifehack/tacohack.

söndag 12 februari 2017

Februarifoton #12 – ett hörn av mitt bo

I ena hörnet i köket har pärlplattekonsten börjat spåra ur. Jag älskar det. Många av våra AirBnB-gäster betonar att vårt hus känns "very personal" eller "quirky" och det kanske är sådant här som bidrar.

Jag tycker inte så mycket om att leka med barnen, men jag tycker om andra saker. Som:

- Att prata med dem.
- Lukta på dem i nackarna.
- Mysa i soffan och kolla på film osv.
- Åka iväg med dem på utflykt, resa etc.
- Dansa.
- Läsa.
- Och pyssla. Helst pärlplatta.

lördag 11 februari 2017

Februarifoton #11 – ett boktips jag har

Just nu läser jag om alla Harry Potter-böcker, för det är så mysigt. Jag jobbar väldigt mycket mer än vad jag är van vid, från tiden som anställd, och behöver ha massa olika roller som jag inte haft. Som ekonomiperson, nyförsäljningsmänska, user experience architect, kundvårdare, framtidsplanerare osv osv. Och så den vanliga skribentpersonen. Vad man lär sig mycket av att driva företag, alltså. Men det är ju också väldigt oroligt och urlakande. Och då är mitt bästa boktips att läsa Harry Potter. Så tryggt.

Fast jag vill ta det ett steg till och tipsa om något som Sofia skrev om någonstans. Även om jag inte gjort det själv så låter det för bra för att inte berätta om; att lyssna på ljudböcker med Harry på engelska. Måste nästan ta ner en bokapp enkom för detta.

Harry är hygge för mig. Precis som En plats på landet, vilket jag precis fattat finns att tillgå på TV3:s playjänst. Och vilket är vad jag ska avrunda den här lördagskvällen med.

fredag 10 februari 2017

Februarifoton #10 – något ganska sött

video

Nu gör jag det lätt för mig, men det här tycker jag är ganska sött. Barna när de var pyttiga. Bo, tre och ett halvt och Ben, mindre än ett.

Så fint att kunna känna rakt igenom gulliga konnotationer via film. För när de var så där små och Ben hade så ont om nätterna präglades ju livet av andra känslor. Oro mest.

torsdag 9 februari 2017

Februarifoton #9 – något fult

Det som hänt i Sollefteå, beslutet om att lägga ner förlossningen, vilket innebär att många får 20 mil till närmsta barnmorska när de ska föda, är fult. Det är så fult att jag ser blodrött av att tänka på det.

Om jag vill vara riktigt populistisk hade jag kunnat ta upp det faktum att Bo förmodligen inte levt i dag om jag hade varit 20 mil från Östra sjukhuset när hon skulle ut. Hur många "föda i bil"-kurser jag än fått gå på.  Men det ska jag inte prata om, för det går inte riktigt att tänka på.


Jag träffade Gudrun Schyman i dag och pratade om det. Vi ser väldigt glada ut på bilden, för det kan ju bli så när det ska tas selfie. Men egentligen vill man ju grina och hitta närmsta barrikad.

Skrev om det här.

onsdag 8 februari 2017

Februarifoton #8 – något gult

Första gången jag skulle flytta till ett eget ställe i Göteborg, efter ett par år i kollektiv respektive delad lägenhet med Ylva på båda sidor Vågmästareplatsen, gick jag och handlade på Ikea med Henrik. Jag var bakis och fick för mig att allt som var gult var fint. Sådär som det kan bli med idéer under the influence of bakis. Så i mitt lilla 18-kvadratsrum på Olofshöjd på det lustiga gatunamnet Motgången var nästan allting gult.

Annat som är gult är min favoritklänning, som jag köpte när jag var i Berlin med mitt local girl gang (always support your local girl gang) TBUB (till Berlin utan behå). Den här klänningen är så tajt att den fick mig att köpa spanx. För så påverkar patriarkatet mig, att det inte får puta.

En annan gul sak var Bo, när hon var bebis. Det kanske inte syns så tydligt här, men hon var som orange i ansiktet, främst över näspartiet, det första året. Flera människor frågade mig vad hon var sjuk i. Men BVC tyckte inte att det var något och sedan gick det över.

tisdag 7 februari 2017

Februarifoton #7 – i stället för kött

Herregud vad trött jag är här och nu. Kylan gör att växlarna på min cykel lägger av och i dag fastnande den på trean (av tre växlar). För att göra allt lite jobbigare för mig klämde jag in ett spinningpass före hemtrampet över Älvsborgsbron. Jag hade väl kunnat nöja mig med Hisingen-Majorna och tillbaka med issmärta i ansiktet, svidande lår och domnade fingrar, men Luther påminner mig ofta om att det ska vara jobbigt att leva. (Vet egentligen inte om Luther tyckte så.)

I alla fall så är dagens tema "i stället för kött" och det tänker jag ganska mycket på. Särskilt vissa stunder, när det ska skrivas debattartiklar för partiet jag är pressekreterare för. Så här lät det när jag skrev en text tillsammans med två av politikerna före jul.

Eftersom jag vill hålla mig till reglerna för den här utmaningen så ska jag bildsätta, men då jag inte tog några bilder av mina (förvisso köttfria) måltider i dag kommer en gammal bild. Från tiden då jag fortfarande orkade kategorisera inläggen.

Det är en god köttfri macka som jag skrev så här om, då:

Nu ska jag berätta om min bästa macka!

Så här gör man:

- Ta ett gott bröd. Jag valde något surdegstjofräs från Hemköp. Häll lite olivolja på varje snittyta och skjutsa in i ugnen en stund, så att det blir varmt och mysigt.
- Gör i ordning en röra bestående av: mosad avokado, finhackad rödlök, pressade vitlöksklyftor (eller klyftA om man tycker att det räcker), saft av halv citron, crème fraîche, finhackad tomat, tabasco, salt och peppar.
- Strimla isbergssallad.
- Ta ut mackan ur ugnen, lägg på röran och toppa med isbergssallad för krispets skull.
- Servera med goda chips och trevlig läsk.

måndag 6 februari 2017

Februarifoton #6 – det här gör mig trött

Under lucka sex slår jag in en alldeles vidöppen dörr. Efter kolikhösten -10 trodde jag att jag visste allt om vad trötthet kan göra med människan. Sedan kom stora öronsjoket mellan maj 2013 till december 2015 och slog undan fötterna för mig. Att det fortfarande fanns funktion kvar i mig mot slutet, precis innan vi fick öronoperationen, är förbluffande. Det var ingen skarp funktion, men kroppen gick upp på morgonen och var en något sånär godkänd världsmedborgare. Håhåjaja, hade jag vetat där jag satt i soffan och kände mig rik på livet att det inte skulle sovas mer än någon timme i stöten och att hela tillvaron skulle färgas av en bottenlös oro och kamp mot vården i två och ett halvt år så hade jag inte varit så stursk.

söndag 5 februari 2017

Februarifoton #5 – mitt stök

Mitt stök sitter sitter mest i svalget. Där arbetar ångesten och jag tror att jag har lokaliserat dess hemvist till precis längst bak i gommen och en liten bit ner i halsen. Den drivs av en väldigt duktig projektledare som effektivt ser till att pumpa ut kalla sjok av skräck till andra delar av kroppen, som brösten, lemmarna och ögonen.

Jag har alltid haft en stökig insida och det kanske beror på en olycklig och nedärvd (?) inställning till prestation eller att jag blev mobbad under flera år eller på något helt annat. Det spelar inte så stor roll, jag väljer KBT före psykodynamisk ansats och har sedan 2008, ungefär, försökt hitta sätt att leva med ångesten och hantera den.

Jag vet nu att Stesolid inte biter (på mig) och att sömntabletten Imovane funkar. Jag vet att det är viktigt för mig att den terapiperson jag träffar har ungefär samma temperatur som jag för att samtalen ska ge någonting och jag vet att det inte behöver vara läskigt att tänka på döden.

Sedan jag slutade på min förra arbetsplats har ångesten kommit mycket mer sällan och det var länge sedan jag fick en panikångestattack. Det får mig att tro att det var ett riktigt bra drag att lämna det stället. Att ha barn som sover om nätterna har också gjort mycket för ångesten.

För tillfället tar jag inget receptbelagt. Sällar mig dock till den trendkänsliga skara som äter D-vitamin och magnesium som fanns det ingen morgondag. Och så Efamol, då, men det har jag väl tjatat tillräckligt om.

Är faktiskt rätt okej med mitt stök för tillfället. Det är hanterbart.

lördag 4 februari 2017

Februarifoton #4 – en viktig lök

Oj, nu blev det fel ordning. Jag har råkat hoppa över #3 – mitt stök. Men nu har jag bråttom, för jag ska iväg på samkväm, och jag har inte förberett något på temat stök. Så det får bli i morgon. Här kommer i stället "en viktig lök".

Åh gud, jag får skamskölj när jag tänker på min mest avgörande lök.

Året var 2005 och jag skulle ta examen från journalisthögskolan. Jag visste att jag helst ville ha ett journalistjobb i Göteborg och jag visste att det var i princip omöjligt att få ett journalistjobb i Göteborg. Särskilt om man som jag inte hade gjort sin praktik på GP eller GT (jag praktiserade på Metro i Malmö).

Men så sökte jag ändå till Göteborgstidningarna och jag beskrev mig själv som en oerhört duktig intervjuare, som inte bara behärskade konsten att vara tyst och att alltid ställa öppna frågor, utan att jag också ofta tänkte på människan jag skulle intervjua som en lök, som jag långsamt skalade av, till dess att jag nådde kärnan och essensen av personen.

Det är så fruktansvärt pinsamt att jag skrev så.

Men jag fick jobb på GT och det ledde till ett vikariat på Expressen i Stockholm och det ledde till TV3 och det i sin tur ledde väl på något vis till att jag hade tillräckligt med erfarenhet för att kunna få ett jobb i Göteborg och flytta hem igen och på arbetsplatsen därefter träffade jag Kajsa och nu driver vi världens bästa kommunikationsbyrå tillsammans.

Så det var väl bra, det där med löken.

Men jag tycker fortfarande att det är pinsamt.

Annars uppskattar jag salladslök/vårlök väldigt mycket.

fredag 3 februari 2017

Februarifoton #3 – min frukost i dag

Menå, detta inlägg kräver ju egentligen mer TLC än vad jag nu ger det, men jag hann inte i morse. Tog verkligen ingen bild på vad jag åt.

Men assåååå... vem hinner egentligen tänka på annat på morgonen än att ta sig igenom den?

*spolar tillbaka i tiden till innan jag hade barn*


Mm, det är 2007 och jag bor i Stockholm, i ett andrahandssvartkontrakt på Lundagatan. Jag har max fem minuters promenadväg till jobbet som ligger i Münchenbryggeriet, men fattar inte vilken ynnest det är, i en stad som huvudstaden med dess avstånd till allt. Det heter att jag är press- & PR-ansvarig för olika tv-program som MTG gör och jag hänger fortfarande med min dåvarande bestie och hans pojkvän Johan Hilton (as seen in picture) och jag åt maffiga frukostar.

Vilket var vad jag skulle komma till. Med tanke på rubriken.

I dag åt jag en tallrik fil klockan sju i all hast. Men då, på den tiden, var frukosten ett event. Jag gick upp vid åtta eller så, duschade så länge jag ville, rullade på deodorant och slog mig ner i soffan. Sedan satt jag med armarna över huvudet till dess att deon torkade. Fattar ni? Jag bara satt där och väntade och kollade på teve. Herregud, det kanske är vad jag drömmer om mest nu. Att få vänta ut deotorket.

Sedan åt jag väl något gott och läste tidning innan jag bestämde, helt själv, att det var dags att lämna hemmet.

Those were the days.

torsdag 2 februari 2017

Februarifoton #2 – mitt kök

Så här ser det ut i mitt kök när det är vår ute och hela huset har städats för att plåtas till en AirBnB-annons. Jag tänker inte så mycket på mitt kök, trots att det är det rum jag tillbringar odelat mest vaken tid i.

Så, vahettere, vad ska jag säga? Jo, det vetter mot en altan. Det är bra.

Gud vad tråkigt det här blev. Nämen ibland tänker jag mer på kök än annars och det är när det håller på att ramla ihop. Jag vet inte exakt när köket sattes in, men jag har för mig att mäklaren sa att det är från -99. Är det gammalt för att vara ett kök? Är köksår som kattår?

Hur som helst så hänger luckorna ofta på svaj och lossnar till slut så att någon (Nils) får skruva fast dem igen. Spishällen har vassa trasiga kanter och kylskåpet lägger av ibland. Och jag vet ärligt talat inte hur mycket nytta fläkten gör. En mer entreprenöriellt lagd – eller bara lite mindre lat – person kanske hade kavlat upp ärmarna och tänkt att "här ska renoveras" och "vad är det di säger – en krona in, två kronor ut när man äger sitt hem". Och så.

Men asså ... jag vet inte var man börjar. Jag blir jättetrött när jag tänker på att göra en renovering och fatta massa beslut och ringa banken (ringer man bara och säger att man vill ha mer lån, varför vet jag inte hur saker funkar?). Och så ska det rivas ut och grejas och tänk vilka konstiga fuktasbestskadedjur som säkert ligger och lurar under golvplankorna.

Nä jag tackar. Vi kör det här köket hela vägen in i kaklet.

onsdag 1 februari 2017

Februarifoton #1 – det här är jag

Det här är jag i morse, när jag lagt eyeliner och läppar för att jag ska träffa ny kund. Klockan är nio och jag har hunnit vara hos tandläkaren och tagit bort tandsten i en halvtimme, med sprutbedövning, för så mycket tandsten har jag, trots mellanrumborste och Flux. Har också hunnit handla på Ica Kvantum i Eriksberg.

Att hinna göra flera saker tidigt på morgonen är ganska typiskt för mig, precis som att ha tandsten. Eller att sätta sig och skriva saker när Nils lägger barnen, för att då är det lugnt. Det är det iofs när Nils lags barnen också och det är inte som att vi umgås så mycket om kvällarna. Vi behöver sitta vid varsin dator och glo. Jag behöver kanske kolla på Sveriges mästerkock och spela Heroes of might and magic och Nils har mycket med Dota och Premier league. Men vi ska alltid vara med varandra, det vet vi, det tror vi. Det är tryggt.

Annat typiskt är känslan jag vaknade i morse, efter en natt med cirka en timmes sömn. Är sömnstörd for life efter spädbarnstiden och Bens 2,5 första år med nattlig smärta, så det blir så ibland. Att jag inte sover alls. I natt var det privatekonomi, bokföringsprogram och deadlines som spökade.

Då kan jag vakna och känna att jag faktiskt inte orkar driva företag, ha små barn och inga pengar på samma gång.

Sedan har jag en heldag med Kajsa och får massa gjort och inser att det är pengar på väg in och vi träffar en ny kund som är så mysig och så försvinner den dåliga känslan. Kajsa missar sin Friskis-tid, så vi går och dricker två öl i stället och känslan blir ännu bättre.

Jag fyller 37 år i maj och har insett att jag sedan några år tillbaka inte definierar mig så mycket i relation till pojkar och män längre. Det gjorde jag jämt förut. Från min mellanstadielärare, som jag avgudade, som tyckte att jag var så bra på matte och sport, "minst lika bra  som killarna – om inte bättre" och jag myste. Bästa jag kunde höra. Till första pojkvännen, som spelade innebandy och magic, så jag började spela innebandy och magic, till den andra, som var så hemsk att det ska vi inte prata om, men vi kan säga att jag inte tänkte så mycket på att han var hemsk som på vad som var fel på mig.

Till otaliga killar som vetat allt om världen, eller som kanske inte sa något om det, men som säkert visste allt eftersom de var så tysta och mystiska och ÅH TYCK OM MIG TYCK ATT JAG ÄR INTRESSANT, till chefer som härskat och söndrat till dess att jag inte visste ut eller in.

Men de senaste åren har jag inte omgivit mig eller påverkats så mycket av dem. Det är skönt. Vilket annat liv, va.

Jag bryr mig mycket lite om att mina barn är stökiga och kladdiga och äter som katter, utan att använda händerna, men jag bryr mig mycket om att de är snälla och fria och känner att de är älskade utan krav på prestation.

Jag tycker mycket om att ha en resa inplanerad och nästa tur går till Köpenhamn för att se Methyl Ethel med Nils (julklapp) och det ser jag fruktansvärt mycket fram emot. Då ska vi bo i en AirBnB-hyrd lägenhet på Nørrebro och äta allt på Copenhagen street food market och lalla runt.

Jag tänker oerhört mycket på döden och försöker använda "alla ska vi dö, men just i dag ska vi förhoppningsvis inte det" som motivation för att våga göra saker. Som att stå på scener och prata om normer, vilket jag och Kajsa blir inbjudna till lite då och då. Men trots att jag vet att allt är hittetå och att det är lika bra att bara göra grejer så blir jag väldigt nervös och rösten hamnar långt, långt upp i halsen.

Jag önskar att jag kunde tänka "que sera, sera" och sova om nätterna, men jag verkar inte vara skruvad på det sättet. Samtidigt borde jag inte säga så, för mitt värsta är folk som säger "sån är jag!" och tycker att det är ett argument för att alla andra ska ändra sig och inte hen.

Nu är Nils färdig med nattningen där upp och Sveriges mästerkock borde vara tillgänglig på TV4 Play. Så vi säger så.

tisdag 31 januari 2017

Mys med bildinlägg varje dag ju

Inga kräkningar sedan i går kväll. Hurra! Eller gör jag det igen nu? Tar ut glädje i förskott? Aja, då får jag ju i alla fall vara glad en stund.

Ville bara säga som Jenny, att jag också vill göra det här. Tack Lisa!

måndag 30 januari 2017

Universum visade sin hand och skrattade så att hon fes

Här händer inte mycket, men jag är inte redo att lämna bloggen. Ingen lämnar bloggen.

Det är bara det att året har rivstartat något så inni. I höstas la jag och Kajsa ganska många av våra ägg i tre större "det kan nog bli något"-projekt, varav inget ännu har blivit något (ett är stendött och de två andra väntar vi på). Det innebar low on the dineros och ganska mycket frustration.

Nu, däremot, händer så djävulskt mycket på en gång. Riktiga grejer! Godkända offerter! Superkul! Och ... lite stressigt.

I morse konstaterade vi att de närmsta två-tre veckorna kommer att bli väldigt, väldigt arbetsintensiva. Det får bli kvällar och helger och familjen Hellbjörn får räkna med en frånvarande och disträ mammafigur. Men det ska gå. Om ingenting oväntat händer så kommer det att gå.

...

Snabbspola till eftermiddag/kväll. Introducing "ingenting oväntat": magsjuka. Än så länge bara Bo, men praxis säger att Ben inte är långt efter. Plus att hans förskola har en mycket strikt "ingen i familjen får besöka förskolan om någon i familjen är magsjuk", så nu står vab av båda barnen på schemat. Nils och jag delar.

Men ... det ska väl gå ... ändå?

Ps: jag vill inte bli smittad själv, tack, det hade varit så himla opassande.

Pps: hade också varit skönt om Nils inte blev sjuk.

Ppps: nu jag skriva offert och göra wireframes. Sedan ska jag gå och lägga mig med Harry Potter. Min go to-läsning när times are hard. Är väl fjärde gången jag läser om den bokserien.

onsdag 25 januari 2017

Vissa morgnar

Ibland tänker jag på att det finns människor med barn som har städhjälp och tillgång till släktingar som hämtar och lämnar och vabbar för dem.

Jag bara tänker på det, ibland. Att de finns mitt ibland oss.

söndag 22 januari 2017

Jag är Ben Hellbjörn

När jag hämtade i fredags ville Bens pedagoger prata en stund. De berättade att Ben sagt flera gånger att han inte vill att någon kallar honom för "han" eller "honom", utan för "hon" och "henne". Och så undrade de om han sagt samma sak hemma och hur vi gör då.

Nu har frågan inte dykt upp. Ben har sagt att han vill vara en flicka och att jag ska trolla bort hans snopp och ersätta den med en snippa (not with so many words, men), men just pronomen har inte varit en issue. Kanske för att vi sällan använder något annat än "du", då Ben ju liksom är delaktig i samtalen när han är med oss.

I alla fall, jag frågade om han ville att vi och andra skulle sluta säga han och i stället säga hon och då funderade han i någon sekund innan han sa:

JA Ä BEN HELLBJÖN.

*insert hjärt-emojis*






(Ps: goes kanske without saying, men om han vill att vi säger hon så gör vi såklart det.)