lördag 18 mars 2017

Fredag i Köpenhamn

I går vaknade jag och gjorde en av mina absoluta favoritsaker: gick till närmsta mataffär och köpte frukost. Pulverkaffe, färskt bröd, frukt, juice och chokladmjölk. Tog med mig till lägenheten (hyr en mysig liten lyhörd tvåa i Nørrebro) och åt och planerade dagen.  

Vi bestämde oss för att begränsa strosandet till Nørre- och Vesterbro, för att spara indre by till dagen därpå.  Här har jag köpt en kaffe och är glad. Jag köper aldrig take away-kaffe längre, för det är för dyrt och onödigt. Men på semester, så. Då kan 35 DKK vara en värd investering för att få känna luften under fötterna. 

Vi (eller ja, jag) brukar alltid skapa en Google Map för respektive stad vi åker till och så märker jag ut följande saker: second hand-butiker, bok- och pappersbutiker, matmarknader och knasiga ölställen som kanske har någon form av underhållning (flipperspel, shuffleboard, jukebox etc). I går gick vi på flera av the above. Bland annat till second hand-butiken Prag på Nørrebrogade. 

Där köpte jag den här klänningen som sitter som en jävla smäck. Bilden gör den inte rättvisa, men jag lovar att den är sjukt fin på alltså. Sådan lyckträff att hitta en klänning i grovt tyg helt utan stretch som ändå sitter som gjuten. Smiter åt i midjan och allt. Väl investerade 450 spänn. 

Om ni är i Nørrebro vill jag rekommendera alla att kika in i Disken som ligger på Møllegade. Det är en liten studio och butik med konst av olika local artists. Bland annat så gulliga keramikprylar. 

Älskar dessa små djur. 

Jag köpte den här till Bo: en förpackning med tre stora (A3) prints som man kan färglägga. Kul för Bo och fin konst att ha på väggen = win win. 

På samma gata hittade vi Ark bookstore som var en riktigt go liten butik där allt var fint. Fick en känsla av att det var något magiskt i luften när den här boken låg på disken och kostade 25 kronor. Fram till för en vecka sedan hade jag aldrig tänkt på Philip Roth, men efter att ha läst ett par reportage om honom har jag tänkt jättemycket på att jag vill läsa hans böcker. Nu ska jag göra det och börjar med den här. 

 Sedan mulnade det på och vi hann in på "Det rene glas" på Nørrebrogade innan regnet kom. Det är fint att det fortfarande får finnas sådana här ingrodda "röka inomhus"-ställen. Att man kan välja på en fruktig IPA för 95 DKK på ett av alla Mikkelerställen eller gå in på ett sådant här etablissemang och köpa flasköl för en tia och bli synad i sömmarna av stammisarna. Att det är blandat, liksom. Fast det där med röka inomhus är för jävla vidrigt ändå. Man tänker att det ska vara lite gött och sedan ångrar man sig jättemycket. 

Efter ett tag började det bli dags för mat och vi styrde steget mot Torvhallerne som jag markerat på kartan som en "riktigt mustig matmarknad". Men det fanns inte, vad vi kunde se, någon särskild "sitta ner och äta"-yta, så vi gick vidare. 

Vi hade ju ändå fått syn på en lovande skylt. Taco och diner – två riktigt bra begrepp ju. 

Det var helt ok mat, men inget att springa hem om. Däremot var det kul att få rökiga chiliflagor i saltkanten på drinken. 

Sedan googlade vi "shuffleboard i Köpenhamn" och hamnade på ett ställe som hade minishuffleboard. Han i baren sa att de fick besök av många som hade googlat precis som vi och blev besvikna över att det inte fanns riktiga bord. Men det gjorde inte så mycket för oss, för det fanns sådant här fotbollsbord. Det var skoj. Vi vann en gång var och hade följande bets på gång: 
- den som förlorar ska köpa ett second hand-plagg till den andra innan vi åker hem (jag vann)
- den som vinner ska få bestämma nästa stycke konst att köpa och ha på väggen hemma (Nils vann)

Sedan hittade vi en sjöpark som vi gick genom på väg mot Vesterbro. Där tog vi ett par öl på en pub där stämningen var för hotfull för att ta fram kameran. Vi hamnade vid samma bord som ett jädrigt shady gäng som var "goa och glada" mot oss först, men oförklarligt arga mot oss mot slutet.

Vi avslutade på ett ställe som hade riktiga shufflebord. Det var roligt. Mest kanske för att jag vann stort över Nils. Han brukar alltid klå mig annars. Vi spelade om att den som vann fick bestämma vad vi skulle göra efteråt. Jag bestämde att eftersom klockan började närma sig 21:30 var det dags att åka hem. Så vi köpte take away och öl och tog en taxi till lägenheten där jag somnade till S02E04 av The Missing. Älskar att avsluta ganska tidigt och få somna när sömnen kommer, med skräpmat, öl och bra serie. 

Förresten, nu ser jag att snubben som spelade på bordet bredvid gör fuck you-tecken mot mig när jag tar bilden. Vad oförskämt. 

torsdag 16 mars 2017

Som förr i världen

I dag lämnade vi lilla och stora kaospatullen hos farfar och farmor i Halmstad och ...

... fick en fin lapp av stora.

Sedan dess har det mest gått ut på att jag hållit saker i handen. Som en bok på Öresundståget. 

 En grøn.

 Ett pommes med dipp. 

 En fadøl. 


Vi är i Köpenhamn, jag och Nils, för att uppleva jullappen jag fick av honom. Konsert med Methyl Ethel på det här, till synes osedvanligt mysiga, stället. Det är så härligt. Vi stannar till på söndag. Vi ska tramsa, gå på second hand-butiker, bokaffärer och matmarknader. Jag är avundsjuk på mig själv. Kan inte fatta att vi får ha det så här härligt och att allt ligger framför oss. 

Ps: osvenskt sätt att sälja öl på här. Köp nio – få en gratis!

söndag 12 mars 2017

Dealar och ställer om

Tack för alla kommentarer på hjärnan brinner-inlägget. Jag måste förändra på vissa saker. Jag vill inte vakna en dag och inte minnas något.

En sak som kommer att hända inom kort är att min mamma kommer ner och bor med oss ett tag. Trots att vi inte har släkt i närheten av Göteborg så har vi släkt som bryr sig och som vill avlasta. Att veta att min mamma, världens bästa mormor, kommer ner och tar alla lämningar och hämtningar i en vecka tar bort så himla mycket stress och panik. Att veta att jag den veckan kan jobba utan att tänka på barn-tiderna är en lisa för själen. Särskilt eftersom den veckan mynnar ut i ett framträdande där jag och Kajsa ska stå på scen i konserthuset och hålla låda på engelska inför flera hundra människor. Herregud, varför säger vi ja till allt? Närå, det blir kul. Alldeles bestämt. Kul blir det. Nu har vi ju möjlighet att förbereda oss rejält.

Annars har jag försökt implementera förändringar i vardagen. Jag har testat att säga till Nils att jag behöver vila, och gått och lagt mig och sovit/dåsat i flera timmar trots brinnande barnkaos på nedervåningen. Försöker övertyga mig om att det är bättre att han har det lite jobbigt ett tag precis nu, hellre än att han blir helt ensamstående under flera år när jag kraschar.

Jag har ägnat mig åt meditativa saker som möbelvård. Bossa kräktes ner en av kuddarna i vår gamla 50-talssoffa för ett tag sedan. Nu har jag äntligen kommit mig för att köpa hobbyskum på Jysk och ersatt den gamla stoppningen (i samtliga kuddar). Har ni testat att ta ut 60 år gammalt innehåll från möbler någon gång? Det var en stark upplevelse.

Jag tänker att det borde vara som en skinande aura kring soffan nu, med ny fyllning och tvättade tyger, med tanke på hur (utan vår vetskap, riktigt) äckligt det var tidigare.

Annan härlig grej för mående: städa ur och organisera kryddlådan. Mmmm så fint det är där nu.

Har också umgåtts lite extra med den här. Väldigt ångest relief. I dag hade vi en heldag där vi låtsades som att "money's not an issue". Han fick välja vilken klänning han ville från 79-kronorshängaren på HM (tog en jätteful), vi köpte godis på 4 Gott fast det inte var lördag, jag köpte smink för 500 spänn och vi åt pommes på restaurang. Gick runt och strosade och var riktigt olönsamma hela dagen.

Dessutom har jag vidtagit en konkret åtgärd för att uppmuntra bättre nattsömn: köpte en väckarklocka för att kunna lägga mobilen långt åt helfvete när jag lägger mig.

Egentligen köpte jag två. Den första, en enkel från Clas Ohlson, var trasig från början. Och excuse me pappa som förmodligen trillar bakut om du läser detta (vet att han inte läser så det är okej), men jag kommer verkligen inte att gå tillbaka med den till affären. Tanken på att ta med mig kvittot och den trasiga klockan och kräva en ny gör mig nästan förtvivlad, så det kommer inte att hända. Det får vara som det är. Också en del i strategin att göra annorlunda. Säga nej till att orka göra saker.

torsdag 9 mars 2017

Hjärnan brinner

Det känns som att jag tassar på ett område där jag inte har tolkningsföreträde om jag pratar utbrändhet eller utmattningsproblem ... för jag har ingen diagnos eller så. Men eftersom jag gick AWOL från bloggen och fick så fina kommentarer så vill jag typ försöka förklara vad som hände. 

Haha, åh, jag kan knappt skriva om det utan att bli generad för att det känns så förmätet att rota i sig själv och tro att folk vill läsa. Men då kan jag ju egentligen lika gärna tänka att jag är helt jagkär som ens har en blogg, så skit samma.  

Det som hände var att jag tror att jag kanske var (är?) och naggade på en riktigt dålig hälsosituation. Det var ett par veckor här nyss där flera deadlines låg samtidigt som vi (som i Hellbjörn Schedwin-företaget) skulle göra vårt allra första bokslut och vår första momsdeklaration och samtidigt blev jag riktigt jävla öm-i-lederna-vrålförkyld. Det var då jag fick den där första panikångestattacken på länge, som jag nämnde. Jag stod på kanten av en hink fylld av allt jag nämnde ovan och jag förstod inte hur jag skulle kunna dyka in i det utan att drunkna. 

Men jag dök och det gick på något vis. Hör och häpna så LÄRDE JAG MIG BOKFÖRING. Helt själv! Med youtube-videos och Vismas eEkonomiprogram fick jag ordning på ett års fakturering och kvitton och mums och moms. Gjorde en deklaration, fick in den till skatteverket och betalade in moms. 

Klarade också de leveranser som skulle göras och höll utlovade deadlines. 

Det betydde dock att jag jobbade 8-23 ett tag, med paus för barnen mellan 16:30-19:30, med kraftig förkylning i kroppen. Och det var inte riktigt hållbart. 

Eller det kanske hade varit hållbart om inte ett av mina uppdrag, det politiska, handlar mycket om att vara tillgänglig kvällar och helger. 

Så här: eftersom F! inte sitter i kommunstyrelsen i Göteborg (utan "bara" i fullmäktige) har partiet inget kansli i stadshuset och ingen avlönad stab (som övriga partier i rödgrönrosa ledningen har). Ingen (inte ens politikerna) får peng för sitt engagemang, förutom jag och Kajsa som fakturerar lite varje månad. Eftersom allt engagemang sker ideellt, händer det mesta utanför kontorstid. Möten, mejlande, skrivande, kuckelurande – nästan allt äger rum på kvällar och helger. 

Dessutom sitter jag i styrelsen för Bens föräldrakooperativ. Det kanske låter som en dum idé, tänker någon, men det var så himla få föräldrar som anmälde sig till styrelsen och man ska sitta med åtminstone hälften av den tiden ens barn går där, så jag anmälde mig. Och kassörsrollen (som jag fick) skulle inte vara så betungande. Men den har visat sig vara det. Den tar 9-10 timmar i månaden i anspråk + ett kvällsmöte. Dessutom städar vi hela förskolan ungefär en kväll var tredje vecka och i söndags var det städjour inklusive dammtorkning + matjour och det tar halva dagen och vi kan inte lämna bort barnen någonstans och göra det tillsammans eftersom vi inte har någon barnvakt i Göteborg. 

Detta är inget konstigt och inget problem och att ha Ben på en förskola där han trivs så bra som han gör överväger såklart. 

Det är bara lite mycket. Lite mycket att hålla reda på. Jag har nu tre bankappar, varifrån jag hanterar olika ansvarsområden: Danske bank för privatekonomin, Swedbank för kooperativet och SEB för företaget. 

Det är så många röda flaggor hela tiden. Bokstavligen – pga aviseringar från Facebook, Slack, WhatsApp, mejlen, sms:en osv att jag hamnar i ett läge där jag får svårt att prioritera. Allt blir ungefär som "MAMMA MAMMA MAMMA"-ropen, som alla håller samma decibelnivå oavsett om det gäller "jag behöver mjölk" eller "jag har fastnat i dörröppningen och tror att jag brutit ett finger". 

Jag kan nästan inte se skillnad på hur akut en fråga är, utan får för mig att jag ska svara på allt, hantera allt, med samma frenesi. Det enda jag ser, när det blir så här, är vad som kan gå snett. Min hjärna hamnar i ständigt felsökningsläge och det enda jag har för ögonen är vilka som kan bli besvikna på mig. 

En av dagarna frågade min mamma om vi också kollade på Vasaloppet och då ville jag skrattgråta rakt ut. WHAT AN INCREDIBLE WASTE OF TIME sa min hjärna till mig när jag smakade på tanken att sitta och titta på skidor på teve.

Det där med hjärnan, alltså... Jag är väldigt bekant med känslan av att det surrar i den. Det inträffar nästan alltid när jag sover för lite och det började hända under de där 2,5 åren då Ben hade ont varje natt och inte sov. Då började det surra och det kommer tillbaka nu när jag till exempel har en dålig natt på grund av att jag ligger och felsöker i stället för att sova. Nollade sömnen helt en natt här nyss och då var det inte bra med mig dagen efter. Nils fick fysiskt spjärna fast mig när jag skakade loss i panik, vid ett tillfälle. Då hade jag velat (kanske behövt?) ligga i ett nedsläckt svalt rum en hel dag, men det går ju inte på grund av allt som ska hanteras. "Men inget är viktigare än hälsan", säger en röst, men samtidigt måste barn hämtas och lämnas och Nils kan inte ta allt för han har ett heltidsjobb och jag driver ett företag och behöver vårda de chanser till inkomst som finns, så det är inte så lätt att ta en paus från allt. Och vi har som sagt inga barnvakter i staden där vi bor. 

Men var var jag... JO, nu under de senaste veckorna har det blivit mer än surr i hjärnan. Det har blivit som varmt i bakre delarna av huvudet och som att jag nästan inte kan ha ögonen öppna för det flimrar. Som att jag nästan MÅSTE pressa händerna över ögonen och gråta och säga att jag inte orkar mer, väldigt högt. Som att det är ett helt rimligt behov att göra det. Det hände till exempel i förrgår när jag och Kajsa åt lunch på stan. Jag var tvungen att gå hem och har varit hemma sedan dess. Jobbat hemifrån och städat samtidigt (gud, det där med ett hem som blir eftersatt och gror igen är en annan källa till ångest, men det orkar jag inte ens prata om). 

Instickfråga: är det någon som känner igen det där med en varm surrande känsla i huvudet? Är det farligt? Det känns farligt. 

I alla fall. Det är på grund av ovanstående omständligt och utförligt beskrivna livssituation som gjort att jag inte bloggat. Nu ska jag försöka göra en plan för att inte hamna i "hjärnan brinner"-läge igen. Ni som orkat läsa så här långt får jättegärna komma med tips. Jag har absolut inga problem med tips. 

onsdag 8 mars 2017

Ska berätta hur min hjärna mår, men just nu detta

I dag när jag hämtade Bo möttes jag av utrop från henne, hennes kompis Cornelia och ett annat barn om att det var min dag i dag och deras dag och att vi ska säga grattis till oss själva och fira oss för att det är binterlattjonella ... ittermattjo ... något med kvinnodag ... grattis!

Jag reagerade med magen och sa att det visst är en viktig dag i dag, men att det absolut inte är något att fira. Att dagen finns till för att uppmärksamma att det är orättvist i världen och att man tyvärr föds med olika förutsättningar och SÅ VIDARE. Ett prat jag hade tänkt vänta med ett tag, men nu kom det.

Hann dock inte så långt, för en pappa, som också var på hämtningstur avbröt mig med "ska man inte få fira att vi är jämlika 365 dagar om året" vilket fick mig att sakligt (hoppas jag) poängtera att:

"Vi kan fira om 95 år, då vi har jämlika löner i Sverige om vi fortsätter i samma rättviseutvecklingstakt."

(Jag var osäker på exakt antal år, men tänkte att han inte hade koll.)

"Men ska man inte få fira och vara glad. Vad ska man göra i dag då? Vad kan man göra i stället?"

"Man kan göra som fotografiska i Stockholm som tillfälligt höjer priset på entrébiljetten för män i paritet med löneskillnaderna i Sverige. Det är ett sätt att markera och poängtera som inte är att fira."

"Mja, men..."

Han hatade mig där och då. Det var väldigt tydligt. Föraktet flödade. Jag var så dum. Så onödig. Ett stycke smuts. 

Åh, jag hoppas att jag lät lugn och saklig under hela samtalet. Jag kokar ju. Jag kokar i dag. Lyssnade på Ring P1 också. Varför gör jag ens det på Internationella kvinnodagen? 

söndag 19 februari 2017

Dålig status

Usch, jag mår inget bra. Hade min första panikångestattack på hemskt länge för ett par timmar sedan. Crescendot på en veckas cocktail av jobbstress, ekonomistress, PMS och en kort sejour i Värmland hos mina föräldrar vilket alltid river upp mycket feelings. Måste sluta åka dit och tvinga ner dem till Göteborg i stället.  

Pausar lite med februarifotona tills vidare. Måste ta mig igenom något jävla skit nu verkar det som. 

onsdag 15 februari 2017

Februarifoton #15 – det här gör mig glad

När elefantöron tar sig. När Bubba sa JA ÄSSKAR DEJ. En rygg som hålls av annan tjej. Att kompisar vill va med mig. En överraskningsresegrej. Bli lagom full på nån galej. Ett frieri och sen "okej".

tisdag 14 februari 2017

Februarifoton #14 – en ganska bra sko

Det fanns en tid då jag hade många skor jag tyckte om. Sedan hände en av cirka 98 grejer jag inte hade någon aning om vad gäller barnafödande och det var att mina fötter växte cirka 1,5 storlekar, never to return till sina knappa 37:or. Så jag skänkte bort alla skor och gick samtidigt in i den långa verkligheten av att inte köpa något till mig själv om det inte fyllde en funktion.

Obs: inte alla föräldrar. Men för mig och Nils har det blivit så, post-barn, att våra utgifter ökat otroligt mycket samtidigt som våra inkomster minskat, pga föräldraledighet osv. (Med osv menar jag att jag sa upp mig och startade eget och hittills har den månatliga utbetalningen snittat på "vi överlever", men inte möe mer.)

Men nu har vi grejer på gång, jag och Kajsa. Och även om det inte kommer att innebära några miljoner eller lush life, så kommer det att innebära en viss trygghet.

Men det kommer även att innebära ett helt gäng kundmöten och presentationer och jag kände häromdagen att jag bara inte vill göra det vi har framför oss med trasiga skor (alla mina tre par jag äger är trasiga) eller i noppriga kläder med hål (nästan alla mina kläder). Jag ville ha åtminstone en "client meeting worthy" outfit.

Så jag gick till Monki och köpte det som syns på bilden: skor, slacks (byxorna, som har resår i midjan och alltså är väldigt sköna) och en finstickad grå tröja). Det gick som ett rus genom kroppen när jag gjorde det här. Nya jag! Hel och ren! Proffsig stil!

Men samtidigt: allt på bilden kostade 750 kronor. Totalt. Kläder ska inte kosta så lite. Att kläder kostar så lite är ett resultat av att kedjorna pressar de som tillverkar kläderna och odlar bomullen såpass att folk dör (en indisk bonde i halvtimmen). Det är fel fel fel.

Med det sagt så försöker jag se det lite som "don't hate the player, hate the game" och tänker att det här ändå är en ganska bra sko. "Internet pink" heter färgen, dessutom.

måndag 13 februari 2017

Februarifoton #13 - till middag i dag

Jag vill hellre prata om gårdagens middag. Då åt vi, för första gången och helt efter mitt huvud och hunger, friterade OCH gratinerade tacos.

Oh my oh my vad gott det var. En middag att minnas! Kanske bidrog att vi i går lämnade barnen till mina föräldrar och nu har nästan en hel barnfri vecka framför oss, med "middag när vi vill" och allt vad det innebär. Men också för att det smakar så bra med friterade och ostgratinerade saker.

Mitt bästa tacotips är att köpa tortillaskalen som till viss del består av majs (finns det sådana som är helt gjorda på majs att tillgå på vanligt förekommande mataffär? berätta gärna i så fall) i stället för vetetortillas. De är nämligen mer frityrkompatibla.

Brassa sedan på med olja (jag har den som heter frityrolja) i stekpannan och fritera skalen till dess att de är gyllene, ta upp dem (jag använder pincett) och låt rinna av lite innan du viker dem och saltar.

Sedan kan du fylla med grejer och ost och köra in dem i ugnen. Men hur får man dem att stå upp i ugnen?

Jo, det ska jag berätta. Då tar du en sådan här muffinsplåt och vänder den uppåner. Det ger dig perfekta tacohållare som funkar fint i ugn. Lifehack/tacohack.

söndag 12 februari 2017

Februarifoton #12 – ett hörn av mitt bo

I ena hörnet i köket har pärlplattekonsten börjat spåra ur. Jag älskar det. Många av våra AirBnB-gäster betonar att vårt hus känns "very personal" eller "quirky" och det kanske är sådant här som bidrar.

Jag tycker inte så mycket om att leka med barnen, men jag tycker om andra saker. Som:

- Att prata med dem.
- Lukta på dem i nackarna.
- Mysa i soffan och kolla på film osv.
- Åka iväg med dem på utflykt, resa etc.
- Dansa.
- Läsa.
- Och pyssla. Helst pärlplatta.

lördag 11 februari 2017

Februarifoton #11 – ett boktips jag har

Just nu läser jag om alla Harry Potter-böcker, för det är så mysigt. Jag jobbar väldigt mycket mer än vad jag är van vid, från tiden som anställd, och behöver ha massa olika roller som jag inte haft. Som ekonomiperson, nyförsäljningsmänska, user experience architect, kundvårdare, framtidsplanerare osv osv. Och så den vanliga skribentpersonen. Vad man lär sig mycket av att driva företag, alltså. Men det är ju också väldigt oroligt och urlakande. Och då är mitt bästa boktips att läsa Harry Potter. Så tryggt.

Fast jag vill ta det ett steg till och tipsa om något som Sofia skrev om någonstans. Även om jag inte gjort det själv så låter det för bra för att inte berätta om; att lyssna på ljudböcker med Harry på engelska. Måste nästan ta ner en bokapp enkom för detta.

Harry är hygge för mig. Precis som En plats på landet, vilket jag precis fattat finns att tillgå på TV3:s playjänst. Och vilket är vad jag ska avrunda den här lördagskvällen med.

fredag 10 februari 2017

Februarifoton #10 – något ganska sött

video

Nu gör jag det lätt för mig, men det här tycker jag är ganska sött. Barna när de var pyttiga. Bo, tre och ett halvt och Ben, mindre än ett.

Så fint att kunna känna rakt igenom gulliga konnotationer via film. För när de var så där små och Ben hade så ont om nätterna präglades ju livet av andra känslor. Oro mest.

torsdag 9 februari 2017

Februarifoton #9 – något fult

Det som hänt i Sollefteå, beslutet om att lägga ner förlossningen, vilket innebär att många får 20 mil till närmsta barnmorska när de ska föda, är fult. Det är så fult att jag ser blodrött av att tänka på det.

Om jag vill vara riktigt populistisk hade jag kunnat ta upp det faktum att Bo förmodligen inte levt i dag om jag hade varit 20 mil från Östra sjukhuset när hon skulle ut. Hur många "föda i bil"-kurser jag än fått gå på.  Men det ska jag inte prata om, för det går inte riktigt att tänka på.


Jag träffade Gudrun Schyman i dag och pratade om det. Vi ser väldigt glada ut på bilden, för det kan ju bli så när det ska tas selfie. Men egentligen vill man ju grina och hitta närmsta barrikad.

Skrev om det här.

onsdag 8 februari 2017

Februarifoton #8 – något gult

Första gången jag skulle flytta till ett eget ställe i Göteborg, efter ett par år i kollektiv respektive delad lägenhet med Ylva på båda sidor Vågmästareplatsen, gick jag och handlade på Ikea med Henrik. Jag var bakis och fick för mig att allt som var gult var fint. Sådär som det kan bli med idéer under the influence of bakis. Så i mitt lilla 18-kvadratsrum på Olofshöjd på det lustiga gatunamnet Motgången var nästan allting gult.

Annat som är gult är min favoritklänning, som jag köpte när jag var i Berlin med mitt local girl gang (always support your local girl gang) TBUB (till Berlin utan behå). Den här klänningen är så tajt att den fick mig att köpa spanx. För så påverkar patriarkatet mig, att det inte får puta.

En annan gul sak var Bo, när hon var bebis. Det kanske inte syns så tydligt här, men hon var som orange i ansiktet, främst över näspartiet, det första året. Flera människor frågade mig vad hon var sjuk i. Men BVC tyckte inte att det var något och sedan gick det över.

tisdag 7 februari 2017

Februarifoton #7 – i stället för kött

Herregud vad trött jag är här och nu. Kylan gör att växlarna på min cykel lägger av och i dag fastnande den på trean (av tre växlar). För att göra allt lite jobbigare för mig klämde jag in ett spinningpass före hemtrampet över Älvsborgsbron. Jag hade väl kunnat nöja mig med Hisingen-Majorna och tillbaka med issmärta i ansiktet, svidande lår och domnade fingrar, men Luther påminner mig ofta om att det ska vara jobbigt att leva. (Vet egentligen inte om Luther tyckte så.)

I alla fall så är dagens tema "i stället för kött" och det tänker jag ganska mycket på. Särskilt vissa stunder, när det ska skrivas debattartiklar för partiet jag är pressekreterare för. Så här lät det när jag skrev en text tillsammans med två av politikerna före jul.

Eftersom jag vill hålla mig till reglerna för den här utmaningen så ska jag bildsätta, men då jag inte tog några bilder av mina (förvisso köttfria) måltider i dag kommer en gammal bild. Från tiden då jag fortfarande orkade kategorisera inläggen.

Det är en god köttfri macka som jag skrev så här om, då:

Nu ska jag berätta om min bästa macka!

Så här gör man:

- Ta ett gott bröd. Jag valde något surdegstjofräs från Hemköp. Häll lite olivolja på varje snittyta och skjutsa in i ugnen en stund, så att det blir varmt och mysigt.
- Gör i ordning en röra bestående av: mosad avokado, finhackad rödlök, pressade vitlöksklyftor (eller klyftA om man tycker att det räcker), saft av halv citron, crème fraîche, finhackad tomat, tabasco, salt och peppar.
- Strimla isbergssallad.
- Ta ut mackan ur ugnen, lägg på röran och toppa med isbergssallad för krispets skull.
- Servera med goda chips och trevlig läsk.

måndag 6 februari 2017

Februarifoton #6 – det här gör mig trött

Under lucka sex slår jag in en alldeles vidöppen dörr. Efter kolikhösten -10 trodde jag att jag visste allt om vad trötthet kan göra med människan. Sedan kom stora öronsjoket mellan maj 2013 till december 2015 och slog undan fötterna för mig. Att det fortfarande fanns funktion kvar i mig mot slutet, precis innan vi fick öronoperationen, är förbluffande. Det var ingen skarp funktion, men kroppen gick upp på morgonen och var en något sånär godkänd världsmedborgare. Håhåjaja, hade jag vetat där jag satt i soffan och kände mig rik på livet att det inte skulle sovas mer än någon timme i stöten och att hela tillvaron skulle färgas av en bottenlös oro och kamp mot vården i två och ett halvt år så hade jag inte varit så stursk.

söndag 5 februari 2017

Februarifoton #5 – mitt stök

Mitt stök sitter sitter mest i svalget. Där arbetar ångesten och jag tror att jag har lokaliserat dess hemvist till precis längst bak i gommen och en liten bit ner i halsen. Den drivs av en väldigt duktig projektledare som effektivt ser till att pumpa ut kalla sjok av skräck till andra delar av kroppen, som brösten, lemmarna och ögonen.

Jag har alltid haft en stökig insida och det kanske beror på en olycklig och nedärvd (?) inställning till prestation eller att jag blev mobbad under flera år eller på något helt annat. Det spelar inte så stor roll, jag väljer KBT före psykodynamisk ansats och har sedan 2008, ungefär, försökt hitta sätt att leva med ångesten och hantera den.

Jag vet nu att Stesolid inte biter (på mig) och att sömntabletten Imovane funkar. Jag vet att det är viktigt för mig att den terapiperson jag träffar har ungefär samma temperatur som jag för att samtalen ska ge någonting och jag vet att det inte behöver vara läskigt att tänka på döden.

Sedan jag slutade på min förra arbetsplats har ångesten kommit mycket mer sällan och det var länge sedan jag fick en panikångestattack. Det får mig att tro att det var ett riktigt bra drag att lämna det stället. Att ha barn som sover om nätterna har också gjort mycket för ångesten.

För tillfället tar jag inget receptbelagt. Sällar mig dock till den trendkänsliga skara som äter D-vitamin och magnesium som fanns det ingen morgondag. Och så Efamol, då, men det har jag väl tjatat tillräckligt om.

Är faktiskt rätt okej med mitt stök för tillfället. Det är hanterbart.

lördag 4 februari 2017

Februarifoton #4 – en viktig lök

Oj, nu blev det fel ordning. Jag har råkat hoppa över #3 – mitt stök. Men nu har jag bråttom, för jag ska iväg på samkväm, och jag har inte förberett något på temat stök. Så det får bli i morgon. Här kommer i stället "en viktig lök".

Åh gud, jag får skamskölj när jag tänker på min mest avgörande lök.

Året var 2005 och jag skulle ta examen från journalisthögskolan. Jag visste att jag helst ville ha ett journalistjobb i Göteborg och jag visste att det var i princip omöjligt att få ett journalistjobb i Göteborg. Särskilt om man som jag inte hade gjort sin praktik på GP eller GT (jag praktiserade på Metro i Malmö).

Men så sökte jag ändå till Göteborgstidningarna och jag beskrev mig själv som en oerhört duktig intervjuare, som inte bara behärskade konsten att vara tyst och att alltid ställa öppna frågor, utan att jag också ofta tänkte på människan jag skulle intervjua som en lök, som jag långsamt skalade av, till dess att jag nådde kärnan och essensen av personen.

Det är så fruktansvärt pinsamt att jag skrev så.

Men jag fick jobb på GT och det ledde till ett vikariat på Expressen i Stockholm och det ledde till TV3 och det i sin tur ledde väl på något vis till att jag hade tillräckligt med erfarenhet för att kunna få ett jobb i Göteborg och flytta hem igen och på arbetsplatsen därefter träffade jag Kajsa och nu driver vi världens bästa kommunikationsbyrå tillsammans.

Så det var väl bra, det där med löken.

Men jag tycker fortfarande att det är pinsamt.

Annars uppskattar jag salladslök/vårlök väldigt mycket.

fredag 3 februari 2017

Februarifoton #3 – min frukost i dag

Menå, detta inlägg kräver ju egentligen mer TLC än vad jag nu ger det, men jag hann inte i morse. Tog verkligen ingen bild på vad jag åt.

Men assåååå... vem hinner egentligen tänka på annat på morgonen än att ta sig igenom den?

*spolar tillbaka i tiden till innan jag hade barn*


Mm, det är 2007 och jag bor i Stockholm, i ett andrahandssvartkontrakt på Lundagatan. Jag har max fem minuters promenadväg till jobbet som ligger i Münchenbryggeriet, men fattar inte vilken ynnest det är, i en stad som huvudstaden med dess avstånd till allt. Det heter att jag är press- & PR-ansvarig för olika tv-program som MTG gör och jag hänger fortfarande med min dåvarande bestie och hans pojkvän Johan Hilton (as seen in picture) och jag åt maffiga frukostar.

Vilket var vad jag skulle komma till. Med tanke på rubriken.

I dag åt jag en tallrik fil klockan sju i all hast. Men då, på den tiden, var frukosten ett event. Jag gick upp vid åtta eller så, duschade så länge jag ville, rullade på deodorant och slog mig ner i soffan. Sedan satt jag med armarna över huvudet till dess att deon torkade. Fattar ni? Jag bara satt där och väntade och kollade på teve. Herregud, det kanske är vad jag drömmer om mest nu. Att få vänta ut deotorket.

Sedan åt jag väl något gott och läste tidning innan jag bestämde, helt själv, att det var dags att lämna hemmet.

Those were the days.

torsdag 2 februari 2017

Februarifoton #2 – mitt kök

Så här ser det ut i mitt kök när det är vår ute och hela huset har städats för att plåtas till en AirBnB-annons. Jag tänker inte så mycket på mitt kök, trots att det är det rum jag tillbringar odelat mest vaken tid i.

Så, vahettere, vad ska jag säga? Jo, det vetter mot en altan. Det är bra.

Gud vad tråkigt det här blev. Nämen ibland tänker jag mer på kök än annars och det är när det håller på att ramla ihop. Jag vet inte exakt när köket sattes in, men jag har för mig att mäklaren sa att det är från -99. Är det gammalt för att vara ett kök? Är köksår som kattår?

Hur som helst så hänger luckorna ofta på svaj och lossnar till slut så att någon (Nils) får skruva fast dem igen. Spishällen har vassa trasiga kanter och kylskåpet lägger av ibland. Och jag vet ärligt talat inte hur mycket nytta fläkten gör. En mer entreprenöriellt lagd – eller bara lite mindre lat – person kanske hade kavlat upp ärmarna och tänkt att "här ska renoveras" och "vad är det di säger – en krona in, två kronor ut när man äger sitt hem". Och så.

Men asså ... jag vet inte var man börjar. Jag blir jättetrött när jag tänker på att göra en renovering och fatta massa beslut och ringa banken (ringer man bara och säger att man vill ha mer lån, varför vet jag inte hur saker funkar?). Och så ska det rivas ut och grejas och tänk vilka konstiga fuktasbestskadedjur som säkert ligger och lurar under golvplankorna.

Nä jag tackar. Vi kör det här köket hela vägen in i kaklet.