fredag 16 juni 2017

Radiomanus och lifehacks

Jag är fortfarande i överlevnadsmode. "Om jag bara tar mig i genom den här veckan och nästa så kanske..." Ni vet, hemskt mycket jobb, hemskt mycket annat. Den här helgen ska jag jobba större delen av söndagen och göra två roliga saker på lördag (1. hänga med Ylva som gör ett mycket efterlängtat besök i Göteborg, gud vad jag ser fram emot detta 2. på kvällen/natten ska jag på releasefest för min kompis Carl-Henriks nya poesisajt). Det blir bra, men jag känner stressen av att inte vara färdig med texter jag tänkt att jag skulle vara färdig med nu.

Har jag sagt att jag ska göra några "Tankar för dagen" i P1 i sommar? Har spelat in två och ska spela in två till. För mig är detta så enormt stort att ångsten går på full blås när jag tänker på det. Att få en arena i public service där jag får prata om vad jag vill. Så viktigt att det blir bra. 

I alla fall. Två sådana manus måste jag få ihop i helgen (de två jag redan spelat in handlar 1. om snippor som spricker (of course) och 2. om det sorgligaste jag vet). Därför känns det som lite stökigt att det är så mycket annat i helgen. Önskar att jag inte behöva jobba med politiken på söndag. Men samtidigt har vi ett val att vinna nästa år, så att... 

JAJA, DET ORDNAR SIG! 

I dag är Bo med på kontoret, för fritids är stängt. Nils gick göra en manöver och ta med sig Bo i morse när han lämnade Ben, så att det skulle se ut som att Bo skulle till skolan. Annars hade Ben krävt att få slippa förskolan. Och då hade det inte gått att jobba. 

Nä, nu ska jag försöka skriva manus. Ska bara berätta om två nya upptäckter som underlättar mitt liv när det är körigt:

1. Photo booth. OMG, det går att sminka sig vid datorn! Sist i hela världen upptäcker jag detta, men men. 


2. Städservetter från Lidl. Så bra grej! Har en i badrummet på övervåningen nu och ska köpa till toan på nedervåningen också. På under tio sekunder kan vi (läs jag, för det är alltid jag) nu fräscha till handfat och klosett, utan att behöva mecka med såpvatten eller ren fiberduk. Hurra! 

onsdag 14 juni 2017

Fin utveckling sedan jag gjorde det för 30 år sedan

I dag var det Bossas första skolavslutning och jag ska inte bli långrandig eller sentimental, men hör nu här. Alla elever i jämna årskurser (nollan, tvåan, fyra, sexan och åttan) och deras släkt samlades i gympasalen för show. En av konferenciererna, en sjätteklassare, påade förskoleklassernas framträdande så här:

"Och nu ska förskoleklasserna sjunga. Och tänk nu allihop på att det är viktigt att alla får vara sig själva. Du kan vara kille eller tjej eller något där emellan. Det spelar ingen roll, bara du är dig själv."

Och så klämde 70 sexåringar i med Lalehs "Bara få va mig själv". Tänk när de tar i från tårna och skriksjunger "jag ska aldrig ta skit igen".

SÅ STARKT.

Nu har hon sommarlov. (Eller ja, hon ska ju gå på fritids några veckor till, det är ju inte som att vi föräldrar kan vara lediga i tio veckor. Eller kan föräldrar det?)

måndag 12 juni 2017

Ska det vara så här, det känns rätt orimligt ibland

I helgen var jag och Nils på temafest i Halmstad. När man osade till festen fick man ett mejl med information om vem man skulle gå som. Jag älskar temafester – tycker att de är livet. Den här var extra extra kul, för alla hade gått in för det så hårt och verkligen satsat. På bilden ser man kanske att Nils var Obelix och jag Cleopatra. Ben och Bo fotobombar...
Men nu är vi tillbaka i vardagen igen och den här veckan är som en parodi på det_berömda_familjepuzzlet. Okej, here goes:

I dag kom vi på klockan 7:50, när barnen och Nils var på väg ut genom dörren, att Bossa hade utflykt och skulle ha med sig "matsäck som ersätter lunch och gärna också lite gofika". Snabbt som ett svett slängde jag ett ägg i pannan och rafsade ihop en dubbelmacka i ugnsfolie. En fryst bulle ("det gör ingenting om den är lite hård, mamma") åkte med också.

Samtidigt hade Ben BVC-besök på morgonen. Det fick Nils ta. Läkaren var samma som under två års tid vägrade tro på att Ben hade ont på nätterna. "Har ni testat att ta upp honom? Eller kanske är han hungrig?". Nils upplevde att hon ville ta igen för tidigare misstag, för nu har vi remisser upp över öronen (no pun intended). Han ska få gå till logoped, på hörselkontroll och rör-kontroll och utredas av BUP. Förutom att vi ska hålla vidare uppsikt över hans ringa storlek. Vi fick ingen remiss för att kolla mandlar, vilket var vad jag hoppades mest på, men jag har ju också egenremissen jag gjorde till Sahlgrenska. Så det ordnar sig på något vis. Det är mycket nu, med Ben. Pedagogerna på förskolan pratar om en fyraårskris. Jo, något är det.

Okej, hetsveckan fortsätter i morgon, med tandläkarbesök mitt på eftermiddagen för Bo. Den får Nils också ta.

Sedan är det onsdag och skolavslutning. Och så är visst fritids stängt på fredag. Det hade vi missat helt – en annan förälder upplyste mig i dag. Det får vi ... lösa på något vis. Bo får följa med till kontoret. Fast vi har iofs möten...

Fredag eftermiddag: sommarfest på föräldrakooperativet.

Gah, jag har så fruktansvärt mycket att jobbskriva i veckan att jag skulle behöva sitta helt koncentrerad med det i tre oavbrutna arbetsdagar. Men jag kanske kan skriva på nätterna?

Jag brukar inte drabbas av jämförelsegrejen och tänka på hur andra familjer har det. Men nu undrar jag hur tusan folk löser allting.

Vet ni vad hjärnan min börjar tänka på nu? Jo, den tänker på att vi inte packat upp sedan helgen och att vi verkligen, verkligen borde städa vårt hus. Håhåjaja.

I dag gjorde vi i alla fall Labyrintslajm efter middagen som Ben inte åt (han sprang omkring och skrek att han inte älskade maten medan vi andra käkade) (tips: kolla in Labyrintpyssel på SVT Play). Och Mia Skäringers och Anna Mannheimers nya podcast är jättejättebra. Och är det inte säsongspremiär för Game of Thrones snart? *tänker positivt*

onsdag 7 juni 2017

Bananpengar, Bubbas vrede och flicktröjor

Här är några dåligheter från i dag:

Bens humör efter förskolan. Herre-himla-gud vad sur han var. Alla har ju dåliga dagar, men satan vad jobbigt det är när alla arga stjärnor linjerar i den fyraårige lelle kröppa på en och samma gång. Speciellt när mamman är helt dagvill pga långhelg och inte riktigt känner att hon hinner med. Mmm. Tålamod tålamod. Allt var NEJ och GRÅT och inte fanns det någonting hemma som gick att äta (lagade ändå exakt det han bad om - spaghetti och bacon - vid sidan om den andra middagen jag planerat but he be like HELL NO när han fick se specialbeställningen på sin tallrik) förutom BANANPENGAR och vi hade ingen banan hemma, så. (Bild från häromdagen när vi var på promenadloppis i Bräcke och Ben fick köpa en egen Hello Kitty. Då var han glad.)

När Nils kom hem drog jag snabbt till Lidl i Biskopsgården för att köpa bananer och bretzel. Bo älskar bretzels mer än livet så ibland frångår jag vanliga Coop för att bistå hennes kvällsmackedrömmar.

I kväll fick jag inga bretzels (de var slut), men jag fick en jävligt skakig upplevelse när en bil körde JÄTTEFORT rakt in i en rondell som jag redan äntrat. Snabbkörarbilen hade väjningsplikt, men måste ha missat att jag fanns? Jag fick göra en abbrovinch och tvärbromsa och liksom ställa mig på sniskan så att han (det var en han) kunde bröla förbi, men hade jag varit bara pyttelite mindre uppmärksam hade det definitivt blivit en krock. Noterade att personen i bilen som struntade i väjningsplikten satt och HÖLL PÅ MED SIN MOBIL när han körde. VAD FAN?

En annan dålig sak från i dag, när vi ändå är på ämnet, är att slå in en öppen dörr, men det handlar om de här tröjorna från Lindex. Bo behövde nya t-shirts och jag köpte tre från basutbudet "ta 3, betala för 2". Blandade från flick- och pojkavdelningarna och låt oss inte gå in på att de delar in kläder efter kön, men vi kan väl dröja oss kvar vid det faktum att det skiljer så jävla mycket i storlek på skiten. Dessa två t-shirts är båda i storlek 122 centilong. "Seså du flickjänta, in i det trängre plagget med dig, det förminskade livsutrymmet börjar här."

"Inte alla tröjor!" kanske någon säger nu, men jo, det gäller åtminstone samtliga t-shirts i basutbudet på Lindex, jag mätte.

tisdag 6 juni 2017

Nappstopp och killskor

Stor dag i dag. Ben lämnade sina nappar (de två vi hittade) till kaninerna på Liseberg. Det blev stort pådrag, med applåder och diplom. Han var mycket nöjd och mallig.

Vi trodde att det skulle bli världens svåraste nappavvänjning, eftersom ... ja, allt med Ben har varit mer eller mindre svårt. Men så gick det av sig själv. Vi var på Rhodos med Nils startfamilj (svärföräldrarna bjöd, så himla generöst) för några veckor sedan och jag som ansvarade för Bens packning tog med en (1) napp till Ben. Glömde helt enkelt. Och när han tuggat sönder den (som han gör) ville han inte ha den längre och då slutade han. Den kvällen tog nattningen en och en halv timme, men sedan var det absolut inga problem.

Bo lämnade sina nappar till kaninerna i samband med treårsdagen och det gick helt okej. Hon fick livets första lördagsgodis som "belöning", vilket kanske hjälpte. Men Ben har ju ätit godis sedan stan brann och han har som fyraåring färre ord i förrådet än vad Bo hade när hon var tre, så vi har dragit ut på det här med att komma överens om att sluta. Men så gick det så fint, hej och hå vad man aldrig kan veta hur något ska gå.

En annan grej som hände på Liseberg var att ett barn frågade Bo om hon var kille eller tjej. Och när hon sa tjej så ifrågasatte barnet Bossas skor (typiska killskor enligt barnet).

Nu på kvällen berättade Bo att det händer hela tiden. "Alla" (inte vuxna, men barn) frågar om hon är kille eller tjej och hon tycker att det är jobbigt. Jag frågade varför det känns jobbigt och då sa hon att det var för att det tog så mycket tid att förklara.

Vi spånade på vad hon kan säga nästa gång och kom fram till två saker.

1. Vad menar du? Tycker du att snoppen eller snippan ska ha skor på sig? Alternativt: styr du cykeln med snoppen? (En cykelförsäljare, vuxen, berättade för Bo häromsistens att "den där cykeln är en killcykel", vilket Bo tyckte var så knäppt.)

2. Men vad tråkigt! Får du bara välja mellan vissa slags skor? Jag får välja mellan alla.

torsdag 1 juni 2017

Skryt

Förutom att jag aldrig trodde att jag skulle få sova igen eller att jag skulle bli så gles mellan inläggen följer här några andra "det trodde jag aldrig"-grejer:

Köra bil utan att vara rädd för mitt liv. 
På bilden har jag precis köpt Julia Aurora. Det var ungefär ett och ett halvt år sedan och helvete vad läskigt det var att ta sig fram i Göteborg. Jag tog liksom körkort (på andra försöket) i Kristinehamn. En stad dit folk åker för att enkelt och snabbt få sin lapp. Göteborg är ... något annat. Vågade knappt köra till Coop i början och nu kan jag, med Waze-appens goda minne, åka nästan var som helst känns det som. Inne stan trots att hela Göteborg byggs om, bland spårvagnar och på chans. Vet inte exakt när det hände, men ungefär 18 år efter att jag tog körkort blev jag en trygg (i mig själv) bilist.

Prata på scen utan att vara kräknervös
HUR är det möjligt att jag kan tacka ja till att medverka som sakkunnig eller expert i olika sammanhang och babbla om olika saker i mikrofon? Skäms till och med när jag skriver det. Expert. HAHAHA. Ska jag börja skriva om mig själv i tredjepersonperspektiv i min presentation på LinkedIN-profil snart också? Nämen jag gömmer min jante bakom det faktum att jag aldrig skulle kalla mig det själv och det är ju lovande att folk vill höra mer om normer.

Ha ett eget kontor
Detta är bortom vad jag vågade hoppas på när jag och Kajsa började med firma på heltid för knappt ett år sedan. Ett eget ställe, bredvid Järntorget. Som vi får inreda hur vi vill och där vi har gott om plats för såväl skrivbord som konferens- och leisureyta.

Vi flyttade in i dag och här ska jag sitta. Som i en nook, eller vågar jag säga burspråk? Det är fönster åt alla håll i alla fall. Högst upp i Lagerhuset vid (på?) Heurlins plats.

Utsikten är ... Jag ser Liseberg och inloppet och Hisingen och säkert massa andra saker jag inte lärt mig (har inte så bra lokalsinne). Det luktar tjära och hav när man öppnar fönstren och vi hör måsar, spårvagnar och paddanbåtar. Det är som ett Göteborgsvykort.

Allt är så bra nu. Så man undrar ju nästan vad för skit som ska komma och bita en i...

tisdag 30 maj 2017

This is 37

I dag fyllde jag år och blev firad så fint. Jag gick som vanligt, på lämna-dagar, upp först av alla och hörde hur Nils grejade med grejs när jag stod och sminkade mig efter duschen. Vi möttes i hallen uppe och han bad mig lägga mig en stund, så att barnen fick sjunga. Nu vill ett av våra barn aldrig göra något som man ber honom om och det andra går inte att lura. Så Ben bevakade på avstånd och jag fick förklara för Bo att jag hade blött hår och var påklädd eftersom jag gått upp tidigt och gjort mig i ordning och sedan lagt mig att vila och råkat somna. Hon gick på det. Tror jag.

Hur som helst fin morgonstund! Med fina presenter. Bland annat nya skor.

Och en bok jag verkligen ville ha. Hade på känn att jag skulle få denna, för Bo frågade mig tre-fyra gånger senaste veckan "vad heter den där boken som du önskade dig, mamma".

Bo gjorde också en bok till mig.

Och berättade att jag är bäst, liksom.

Sedan jobbade jag med Kajsa, som vanligt, och hon hade köpt världens finaste blomspruta till mig. Och frukostfika jag gillar, dvs croissanter.

Så bra dag. Nu är jag inne på det 38:e (tack Calle som förklarade) året. Om det följer utvecklingskurvan det senaste så blir det overkligt mycket bättre än jag kunde ana när jag gissade mitt liv på högstadiet.

söndag 14 maj 2017

Ett litet liv

"Hon klagade och skrek och sedan blev det tyst." Här kommer en recap av vad som hände sedan:

Jag använde Kry-appen och fick fatt på ett recept på antibiotika som smakade tillräckligt ok för att få Ben att ta emot det. I Nutella. Mycket Nutella. Han blev frisk. Jag åt min Kåvepenin (helt utan Nutella) och blev frisk. Jag prisade Alexander Fleming och vi gick vidare in i #intesivhelgen2017. 

#intensivhelgen2017 var superrolig. Och väldigt intensiv. Förutom att jag jobbade (mitt parti, Fi, har lämnat kommunens ledning och det innebär en hel del hantering av media etc) så fyllde Ben fyra år. 

Lördagen började med att han blev helt_förstörd när jag, Nils, Bo och mina föräldrar väckte honom med sång. Och då sjöng vi ändå hans absoluta favoritlåt Ja må han leva (standard-request när vi exempelvis kör bil, han älskar den). Tog en kvart att få honom att komma tillbaka och intressera sig för paketen. Men då blev han glad. 

För att sedan mulna ur på nytt. Mycket känslor! (Klänningen och kronan var önskade och uppskattade presenter, även om det inte syns i bild.) 

Sedan kalaspreppade vi för Bens allra första förskolebarnkalas. Det var Hello Kitty-tema (på begäran) och jag pudrade en tårta...

... och dukade med katten på duken. 

Nils hade fixat en "fäst rosetten på Kitty"-lek ... 

... och jag hade, med mina föräldrars hjälp, blåst upp hundra ballonger som vi gömde i lekrummet medan barnen åt tårta i köket. Sedan bad vi dem att komma upp och då slog jag på 99 luftballoons när Ben öppnade dörren. Succé. Kan rekommendera ballongdisco. (Även om det mest var skräck-KBT för mig som är jumpy vad gäller ballonger.)

Direkt efter barnkalaset åkte jag till Johanneberg för att överraska Elin (den andra med glasögon i bild) som ska flytta till Umeå. Jag, Kajsa, Elin, Sara och Marie träffades på förra arbetsplatsen och har i dag alla slutat och gått vidare. Bandet vi har är starkt. Vet inte om jag pratat om TBUB på bloggen? Det är i alla fall vi som är TBUB. Står för "Till Berlin Utan Behå" pga åkte till Berlin ihop en gång och hade som ett manifest. Tänk vad det kan göra för sammanhållningen att finna varandra på ett riktigt jävla rövställe till arbetsplats, va? Förlåt, så kan jag ju inte säga utan att säga B. Men det där B:et är fog för en längre utläggning. 

Elin blev jätteöverraskad och det där med överraskningar som gör folk glada är ju livet. Vi hade en mkt rolig kväll i park på filt och sedan på lokal med Shuffleboard. Hade med mig kamera för fotosession med självutlösare så att jag kan framkalla goa gruppbilder som Elin kan glo på när hon är hundra mil (?) från oss i Norrland. La mig efter tre på morgonen och vaknade till en söndag som betydde möte med tre personer vars bloggar jag läser och som jag tycker så väldigt mycket om, trots att jag bara träffat en av dem (Johanna) förut. Det var Jenny, Johanna och Mirijam. (Fotocred: Sigge, son till Mirijam.) Vi fikade vid trädgårdsföreningen och ...

... sedan brunchade tre av oss på Ritz och tog bild efteråt när solen tittat fram. 

Jag var väldigt nervös (och lite bakis) och framstod väl som en ganska fladdrig person åtminstone till en början. Eller så är det typiskt sådant som bara jag tänker på? I alla fall var det fint. Jag är så glad för blogg. 

Nu ska jag kolla på Barnmorskan i East end och eventuellt pysa ut luften från de här, som mötte mig i trappslutet när jag kom ner från nattningen. Hävde ner dem från övervåningen, för jag tänker EJ sova nära sprängstoff. 

torsdag 4 maj 2017

Ben, min Ben. För att inte tala om min hals.

Så dagen efter mitt förra inlägg inleddes starkt med 39 graders feber (på mig) och ett mejl från en av föräldrarna på kooperativet som bad om ursäkt för att hans barn eventuellt spridit scharlakansfeber på förskolan och att man - om man blivit sjuk senaste tiden - borde gå och kolla sig.

Eftersom Ben såg ut som en prickig korv i ansiktet och var extremt hängig under helgen tog jag med honom till dropin-mottagningen på vårdcentralen i Sannegården och väntade tillsammans med bland annat andra kooperativmedlemmar som läst samma mejl. Andra som väntade var: jättemånga människor. Och när det blev vår tur kunde de inte ta några prov på oss, eftersom de hade läkarbrist och det ändå inte såg ut som scharlakansfeber på någon av oss.

"All for naught!" tänkte jag lite surt (samt: HÖJ SKATTEN), men var ändå nöjd över att medicinsk expertis bedömt att jag endast led av helt vanlig förkylning, så jag proppade i mig ipren och drog och jobbade. Hade aldrig gjort det som anställd, men nu hade vi leverans och presentation och ni vet. Egenföretagare. Kämpa.

Synd för alla jag kom i kontakt med, för i dag, när vi gick på bokad tid på vårdcentralen (de erbjöd oss en bokningstid om vi "verkligen ville ta prover" och den klamrade jag mig fast vid pga tidigare missade grejer på Ben), fick veta att både jag och Ben huserar ett myller av streptokocker. Team halsfluss!

Så nu käkar vi penicillin. Vilket betyder ingen förskola på hela nästa vecka. Dock att Ben vägrar ta sin. Han fick flytande Kåvepenin först och det gick verkligen inte. Ringde och tjatade till mig recept på tabletter i stället och det gick lite bättre. Krossade och la i sylt och han svalde kanske nästan hälften. Men grät och skrek och spottade när han kände smaken, så vi får se hur det går i morgon. Några tips på bra grejer att blanda ut med?

Passade på att dra Bens sjukdomshistoria för distriktssköterskan vi träffade i dag. Eftersom det inte finns gemensamma journaldatabaser (när ska någon fixa?) är man ju som ett blankt papper varje gång man träffar någon ny. Tänkte att hon kanske ville veta + att det här med andningen och hostan på nätterna känns som en grej att ta tag i och kanske hör allt ihop? Att han verkar ha så svårt för att andas när han ligger ner, att han hostar så mycket på nätterna, att han fortfarande lätt får problem med öronen och att han inte äter. Han äter verkligen för lite. Det är inget snack längre. Kommer ni ihåg att BVC var oroliga för att han vägde 12 kilo som drygt tvååring och sedan 12 kilo som drygt treåring? Han fick väga sig i dag igen och nu väger han 12,6 med kläderna på och han fyller fyra nästa vecka.

Någon kikade på hans mandlar i samband med de här två besöken och de är tydligen "väldigt stora". Tänk om det är roten till det onda? Tänk om han "bara" behöver få dem fixade och sedan börjar han äta och slipper den ansträngda andningen och hostan på nätterna?

Distriktssköterskan lovade att sätta bollen i rullning för att kolla vidare på mandlarna. Det är bra. Samtidigt får jag ångest av att behöva strida med Capio öron-näsa-hals igen. (Vi har sagt till BVC/vårdcentralen att vi inte vill gå dit mer, men det finns inga alternativ, fick vi veta.) (Och ja, klart det finns alternativ, men jag orkar inte bråka med vård mer. Orkar inte bråka med BVC också.) (Vi ska till BVC på fyraårskontroll igen om någon vecka och då ska jag fråga, men jag orkar inte bråka.) (Kanske bara hittar någon himla privatklinik i stället, om BVC propsar på Capio.) (Obs: vet att Capio är privat också, vilket för övrigt gör att det känns så konstigt att BVC skickar oss dit. Trodde inte att BVC samarbetade så med privata vårdinrättningar.)

tisdag 2 maj 2017

The worrying kind

Jag har tänkt att jag ska skriva något om det där som brann i hjärnan för ett tag sedan. Vilka åtgärder som togs och hur det påverkade stabilitetsnivån på måendet. Och nu, när jag precis hyperventilerande och gråtande öst ner spaghetti och köttfärssås i burkar och klistrat lappar på, med datum och innehåll, efter en lång jobbdag med molande värk i ljumskar och en hals som inte vill svälja så kan jag väl passa på. Att skriva om det.

Det går UPP OCH NER, som ni hör. Jag har varit gladare och piggare och inte lika surrig/snurrig efter åtgärderna:

- Lägga bort mobilen på kvällen och sova med väckarklocka. (Klyschigt, men det har gjort stor skillnad för mig.)
- Lärt mig behärska ocklumenering, likt Harry Potter, hyfsat väl. Och detta, mina vänner, har hjälpt mig komma till ro inför sömnen tusen gånger mer än timmarna med terapeuter och psykologer. (Googla occlumency Harry Potter om ni vill veta mer.)
- Läst om samtliga Harry Potter-böcker. Ger mig alltid en omhuldande känsla. Vågar dock inte läsa om dem för ofta, av rädsla för att magin ska gå förlorad.
- Fått ner min mamma som stannade i nästan en vecka i Göteborg och tog ALLT med barnen. Det var en tillfällig lösning, men oj vad jag inte vet vad jag hade gjort just den veckan om hon inte kommit. Jag sov i källaren och njöt.
- Sagt nej till åtaganden för föräldrakooperativet (nej, jag hinner inte sätta ihop en PR-plan för nyrekrytering nu etc) och inte mötts av besvikelse utan av förståelse, samt MINSKAD JOURTID.

Men paniken och hjärnbranden har också kommit tillbaka. Som i dag, när jag insåg att jag inte kan vara sjuk. "Kan och kan, det kan man inte råda över." Men det går inte. Nils är dunderdäckad och någon måste rodda med barnen. Annars dör de. Och någon är jag, för vi kan inte ringa någon med kort varsel.

Dessutom har vi en leverans inklusive presentation i morgon och jag kan inte säga till min arbetsgivare att jag inte kan förbereda mig eller vara med pga sjukdom för jag är min arbetsgivare.

Och det är självvalt! Givetvis. Precis som att det är självvalt att skaffa barn och bo i en stad där inga släktingar bor. Med det sagt så vill jag ändå få lufta hur jävla sårbar jag känner mig nu. Bara det att jobba till lite för sent och hetsa hem och känna att jag hade gett 10 000 kronor (som jag inte har) för att få vila ut den här sjukdomen i fred. Att någon kunde komma och bara "hej, jag tar dina snoriga barn ett tag så att ni kan bli friska i fred – jajamen, de får sova över" så att jag kunde dråsa ner på golvet i en liten slemmig hög och bara ligga där, med ipren och vatten till hands. Vänta ut det.

Men i stället ska det nattas och barnen somnar inte förrän vid 21 och sedan tar föräldrakooperativets månadsekonomi över en timme och ändå lyckas jag inte få ihop det med bokföringsförberedelserna. Så jag får sitta och klistra in olika skärmdumpar från Visma och Swedbank och förklara i ett mejl till revisorn och hoppas att det ska ordna sig. Och sedan är det köket som ska röjas och torkas och sedan är det tvätten. Som inte är klar och då gråter jag igen, för jag orkar inte vänta på den.

Jag orkade inte vänta på den utan la mig, med datorn, och skrev det här.

Nu lyssnar jag på barnen som snarkar satan trots nässpray och jag vet att det kommer att bli en jobbig natt med mycket spring. Det har varit jobbiga nätter länge nu, för Ben är så täppt och hostig. Han har hostat sedan i ... januari kanske? Vi ska kolla upp det, men det är så himla sällan vi har 12 timmar över för att sitta i väntrum för något som "går att leva med". Och jag vet att det finns något som heter KRYAPPEN – jag lyssnar på podcasts – men jag har inte tagit ner den, för jag är väl en dålig förälder.

Nä, skäms på mig att hålla på att kokettera. Och jag ska ta ner den. Appen.

Gud, vad vill jag med det här? Klaga lite? Jag vet inte. Men jag kan väl fortsätta skriva om saker som far genom huvudet, för det hjälper faktist.

En grej som satt sig hos mig är att jag, utan att ha en riktig taktik för det, hamnat i samtal med flera företagare som är män och lite till åren. Och de säger alla samma sak. Hur tufft det var, särskilt i början, och "att man var ju inte så mycket med familjen". Och på något vis är de som nästan lite malliga för det?

Och det är ju sedan gammalt. Att det är legitimt eller till och med fint att prioritera karriär och bolag före barnen om man är man, men att det är helt jävla freaky att göra det om man är kvinna. Och de kikar nyfiket och lite provocerat på mig, männen, och undrar hur jag egentligen tänker eller funkar. Som att jag är en annan sort. Men de kan inte fråga rakt ut. Bara antyda.

Hade de frågat rakt ut så hade jag sagt att jag absolut inte kan tänka mig att inte träffa familjen "så mycket". Jag vill träffa dem massor, precis som Nils vill, och jag har blivit lärd att det ska gå. Det ska gå att få allt. Om man så måste hyra ut sitt hus varenda ledig långhelg och hela sommaren så ska det gå. För man ska kunna göra allt och - som alla vet - gå och träna och ha mjuka fötter medan man gör det. Hur lite man än får sova och hur mycket man än måste sitta i väntrum med sjuka barn.

Gapar jag efter alldeles för mycket nu? Är det här en omöjlig ekvation:

Ha små barn + inte ha släkt/barnvakt där man bor + starta och bygga upp ett företag + agera hyresvärd för AirBnB-gäster + sitta i styrelse och vara kassör för föräldrakooperativ.

Kanske om man är en worrying kind at heart, va? (Just nu oroar jag mig till exempel över hur jag ska ha råd att laga min cykel, vars bakdäck är utslitet och har slutat rulla. Och utan rullande cykel blir transporten dyr och logistiken med barnen svår. Den oron flög EXAKT just nu genom mitt huvud. Bara för att nämna hur oron flyger in helt oanmäld.)

Nej nu vaknar Ben.

På återhörande!

måndag 1 maj 2017

Så många gorbys

Vi är inne på andra året av AirBnB-uthyrning och den här helgen inleddes säsongen. Det är mycket jobb (vill ju behålla mina höga betyg för renlighet etc) med städning inför gästernas ankomst, men det är värt det. Inom kort kommer drygt 5 000 spänn att ticka in på kontot efter att två norska barnfamiljer hängt här i tre nätter.


Det är också "lite" att göra när man kommer hem. Men jag kan tycka att det är rätt kul. Kavla upp och  ta tag i.

Dessutom är det skoj att se vad gästerna lämnar efter sig. I dag skrek jag högt när jag öppnade frysen. Så oväntat!

söndag 30 april 2017

En plats i solen

Förra veckan skrev jag och Kajsa kontrakt på en kontorslokal. Det känns ungefär lika overkligt som att jag och Nils och barnen ska få åka till Rhodos med Nils familj om några veckor. Jag kan inte tro att det är sant förrän vi flyttat in med några möbler resp. sitter på planet.

Nästan exakt ett år efter att vi sa upp oss skrev vi under på vårt eget ställe. Nära Järntorget, med snedtak, utrymme för att till exempel ta in en praktikant eller någon att samarbeta med, plats för en liten presentationshörna där vi kan visa upp grejer för kunder och med tillgång till allt kontor-igt, som kaffekassa, wifi, städ, fruktkorg osv. Bonus för att kontorshundar är tillåtet!

Här ska jag sitta. I en liten nook som har som burspråksfönster åt alla håll, så att jag kommer att se inloppet när jag jobbar. Så himla himla fint är det. Förste juni flyttar vi in!

Detalj som visar hur oron går i rakt nedstigande led: när jag berättade för Bossa var hennes första kommentar "är det dyrt? kostar det mycket pengar". Ojoj. Trodde att jag höll mina katastroftankar för mig själv när barnen är med, men det gör jag visst inte.

måndag 24 april 2017

Den arga mannen

Här har det varit tyst. Jag körde liksom fast i påskas. Ni vet det här med fakta vs. åsikt och skräddarsydda nyhetsflöden som gör att folks världsbilder blir helt jävla skeva och leder till att rösten läggs på Donald, Jimmie eller Marine... Jobbar man med det rosa partiet och hanterar dess sociala flöden och tillhörande troll med olika nivåer av hot eller strunt så tänker man (jag) en del på hur man kan bemöta dem. De som ropar högt om DET HÄR PROBLEMET DÅ! eller VAD TÄNKER NI GÖRA ÅT DET HÄÄÄR DÅ! så fort man öppnar tangentbordet och pratar om något som rör mänskliga rättigheter.

Det är så tröttsamt att man som feminist alltid måste beröra ALLA orättvisor och inte en i taget. Det är så tröttsamt att man som feminist alltid måste ha tusen bevis och fakta och svar på exakt alla frågor och lösningar på exakt alla problem. Trots att den på andra sidan av argumentationen mest sitter och "känner saker".

Och så den oerhörda ilskan som är akut och alltid redo. Som att den ligger och bubblar och fräser under huden och att feministisk politik är som rakblad på bölderna av aggressivitet. Bölder som söker upp feminister och gnuggar sig mot oss för att få släppa ut den. Aggressiviteten.

Men det är en sak att hantera troll på Facebook och en annan, upplever jag, när konflikt uppstår i ens omedelbara närhet. Som i påskas, när en familjemedlem gick från frågvis om min karriär till BLIXTFÖRBANNAD på mindre än en minut. Orsak: jag pratade om hur otroligt det är att få tillbringa arbetsdagarna med att försöka göra världen lite mer rättvis. Att det är magiskt att människor hör av sig till mig och Kajsa för att vi har den värdegrund vi har och vill att vi kommer och pratar eller gör jobb just för att vi arbetar normkritiskt.

MEN DE MUSLIMSKA KVINNORNA DÅ? SKA NI INTE HJÄLPA DEM? Lät det.

Och innan jag ens fått börja rodda i frågeställningen (menade han alla - knappt en miljard till antalet - muslimska kvinnor i världen eller en viss grupp? vilket är det kollektiva förtrycket som drabbar just de som går att applicera på alla i den gruppen (?) och inte på gruppen kvinnor (oavsett religiös tillhörighet)? undrar han på riktigt vad vi – jag och Kajsa? partiet? – tänker göra för den grupp han far efter?) ... så hade han jobbat upp en sådan ilska att jag fick anstränga mig för att låta lugn och stadig på rösten. Men han lyssnade ju inte längre utan fortsatte skrikstöta ur sig frågor som VAD GÖR NI ÅT DET DÅ? VAD HAR NI FÖR LÖSNING? VAD ÄR ERT ALTERNATIV DÅ?

Och jag fick aldrig veta vad han undrade om, för han lyssnade inte på mig och lämnade rummet så väldigt väldigt arg.

Den aggressiviteten som ligger så nära till hands och som jag inte förstår, annat än att den – gissar jag – bottnar i en rädsla att förlora ansikte, skrämmer mig. Den skrämmer mig mer än terrorism och risk för vansinnesdåd. Den är så utbredd och normal att jag inte ens tror att de som bär den märker när den pöser ut, hur skrämmande den än är för de som tar emot den. På Facebook eller i någons kök.

lördag 8 april 2017

Bens och mammas bästa lördag

Ben vet ingenting om terrorism. Den här helgen är jag ensam med honom, för Nils är i Trysil på jobbresa och Bo är i Åmål hos sina kusiner.

 I dag bestämde vi att det skulle bli vår bästa lördag. Vi gjorde en lista ...

... och satte igång. Fast innan vi gjorde pannkaksfrukost med glass kunde vi bocka av den i efterhand konstruerade punkt nummer 1. Ben (och därmed också jag) sov nämligen till 9.30. Detta är unheard of och kanske en anledning god som någon att ordna så att barnen sover i olika rum igen. 

Efter frukost fick Ben paddan medan jag städade och duschade. 

Passade på att städa mig ordentligt, med aktivt kol i ansikte och på tänder. Detta är min bästa huskur. Nästan gratis och funkar verkligen. Det drar ut gifter, så ansiktet känns rent, och så bleker det tänderna märkbart. Det finns produkter med fräcka hemsidor som gör samma sak, men det är ju liksom det aktiva kolet som är grejen. Och det finns billigt på hälsokost eller Amazon.


 Sedan tog vi Julia Aurora till Max för att bocka av "äta pommes frites" från listan.

 Lekte lite också.

 Och handlade på Coop. Ben fick köpa det här, pga kärleken till Hello Kitty.

En person sa till mig att jag hade sådan tur som hade så bra hjälp. "Det här är ett sätt att rasta barnet på. Han älskar det, alla vinner", kunde jag ha svarat.

Vi köpte lördagsgodis så att det yrde karameller.

Sedan, vid betalningen, gick Ben in i ett av sina svårmod. Det blev två i dag. Återkommer.

Splurgade cirka 350 kronor på Skopunkten och ekiperade 3/4 av familjen med likadana skor från Lejon.

När vi kom hem bakade vi kolakakor. Gud, jag är verkligen ingen bak-lover. Det blir så kladdigt och jag gillar inte att äta fikabröd (vet att det kan uppfattas som rent knäppt). Men Ben älskar att baka, så vad gör man inte?

Ben fick bestämma middag och han ville ha pasta med fiskbullar. Fast när det var klart ville han bara ha majs på spaghettin.

Jag är mer av en spaghetti med olivolja, smör, salt, peppar, parmesan och basilika-person.

Sedan gick han in i dagens andra svårmod. Fan, jag hatar när jag inte kan nå honom och när jag inte förstår varför han går in i sig själv. Ibland håller det på länge, länge. Det går inte att prata med honom och blicken är inåtvänd.

Lyckades locka tillbaka honom genom att prata genom Ninni (hans kanin) och även om han inte åt något (gud, hans totala intag i dag: 1/12 pannkaka, 12 pommes frites, 10 godisbitar, 1/10 äpple, 4 spaghetti, 1/6 majskaka, 10 ostbågar, mjölk, vatten, äppeljuice) så kom han tillbaka till mig och vi kunde bada.

 Jag tyckte att han var så jävla gullig när han frös efter badet och skapade en kokong.

Ja, och så avslutade vi med en snacksbricka som han knappt rörde och valfri film från Netflix barnutbud (hotell Transylvanien 2).

Mycket härlig dag med mitt minsta, svårmodiga och roliga barn.