tisdag 19 september 2017

Är kärleken villkorslös? Vi testar!

Ben Bubba Hellbjörn. I dag har du drivit din vessel of life till vansinnets rand.

Jag fick en heldag med Ben i dag, för förmiddagens läkarbesök (en av ... kanske sju pågående remissbesök betades av i dag, hos ögonmottagningen på Drottning Silvias barnklinik) drog ut på tiden, så det var ingen idé att lämna på förskolan när vi var klara.

Det är en knepig tid nu, där ingenting är bra när Ben är med mig. Samtidigt vill han allra helst vara med mig hela tiden. Ni vet, den där svårförståeliga ekvationen. Ska inte tjata ihjäl mig om det, men jag är väldigt glad att Ben ska bo i Värmland hos mormor och morfar nästa vecka. Det vill jag ha sagt. Det är nog bra för alla inblandade.

För minnets skull vill jag föra till protokollet att Bens syn är bra, hurra, och de ser inget akut operationsbehov. Myomet han har haft i vänster öga sedan födseln har inte förändrats nämnvärt och så länge ögat inte är rött så är det ingen fara. Skönt att slippa ännu en narkosoperation den här hösten. Nu har han fått tid för att kläppa mandlarna i oktober (hurra igen).

När ögat skulle fotograferas funkade inga av doktorns och sköterskans trix. Ben gick in i arga räkan-mode och tryckte förtvivlat sina nävar över ansiktet. De kämpade på ett bra tag och sedan lämnade de rummet och mig med kameran. Lyckades efter en övertalning som nog hade låtit ganska intressant för en utomstående (och som ledde till löfte om både godis och glass) ta några bilder som imponerade så mycket på personalen att de tyckte att jag skulle börja jobba där.

Nu sover barnen och jag ska walk den här dagen off innan jag fortsätter med tvätt och så vidare. Det är bra att ha små barn, för då har man inte så mycket utrymme för ångest.

söndag 17 september 2017

Jag minns alla mina framkallningar och hur kukarna dök upp helt oombedda

Nu har alla i familjen varit magsjuka utom jag, Bossa senast natten till i dag. Men det ska vi inte tänka på. (När som helst kräks jag. Nej sluta!)

I stället vill jag berätta om de två lådor med foton, dagböcker, brev och anteckningsböcker jag kom över efter att Nils familj rensat vinden på Eklandagatan, där jag och Nils bodde för ett litet liv sedan.

Jag visste att jag tidigare var en frekvent dagboksskrivare och jag hoppades att jag någon dag skulle återfinna böckerna. Nu har jag gjort det. Och jag har inte skrivit "frekvent". Jag var besatt av att dokumentera. Mellan vårterminen -96 och någon gång 2002 skrev jag v a r j e  k v ä l l. Och så otroligt detaljerat. Varenda telefonsamtal, fika, inköp, interaktion, känsla, kompisars interaktioner med olika killar. Allt skrevs ned. Det var som att jag, efter några år som mobbad, ville bevara varenda sekund av att vara i en gemenskap. Jag har kommit till boken "1999" nu och behöver vin för att ta mig igenom den. Att läsa i dag, med feministiska glasögon, om det som var jag, då, kastar mig tillbaka åt helvete.

MEN. Jag ska inte gräva ner mig i det nu. Jag vill i stället kolla en sak med er. När jag gick igenom fotona från från slutet av 90-talet till början av 00-talet mindes jag något jag absolut glömt. Nämligen känslan av att framkalla en rulle film och upptäcka olika kukar.

Är det någon som känner igen sig i det?

Det hände så himla ofta. Jag hade ofta med mig kamera (tokig i att dokumentera, som nämnt) och jag minns nu så väl känslan av att få hem sina framkallade bilder och upptäckta att någon lånat kameran och tagit bild på sin kuk eller sin kompis kuk.

Är detta motsvarigheten till dagens dick pics? Dick pics innan det fanns smartphones?

Eller har jag en jättetrött spaning? Den kanske gjorts tusen gånger förr. Hur som helst. Minns att jag tyckte att det var jobbigt. Men ändå har jag sparat bilderna. Kanske tänkte jag att någon av dem skulle "bli nått" och så kunde jag utpressa.

torsdag 14 september 2017

12 kilo fyraåring minus en magsjuka, vad blir det?

Vi har varit tillbaka efter sommarlovet i drygt fyra veckor och har hunnit med:

Borrelia (Nils)
Förkylning (Nils och Ben)
Magsjuka (Ben)

När jag lämnade Ben på förskolan tidigare i veckan frågade jag en pedagog om den som hade städjouren dagen innan hade glömt tömma blöjhinken. Det hade hen inte. Men ett barn hade inlett dagen med en mustig magsjuka och väggen av magsaft var on point. Jag lämnade Ben med orden "Lycka till alla!"  och hoppades på det bästa. I natt vaknade jag av att Ben satt och skrek i ett hav av kräks. 

Att bli väckt mitt i natten har jag blivit van vid, men att väckas och behöva hantera mängder av spyor är värre. Rafsa ihop gosedjur, täcken och kuddar. Skrapa av det värsta i duschen och sätta igång en maskin. Bädda nytt. Duscha barn. Söva om. För att några timmar senare göra om det. 

Får väl slänga kuddarna förresten. Eller kan man få dem torra innan de börjar mögla? De prassligaste (de med fjädrar?) verkar inte vara tvätt- och torkkompatibla. Någon som har tips? 

I alla fall. Han har haft feber i dag, men inte spytt något mer. Lille ynket missade förskolefotograferingen som han sett fram emot och valt kläder till (kattstrumpor och hund/katt/fågel-klänning). 

Hoppas nu på superresistens hos resten av familjen. Jag och Nils fick rätt mycket kräks på oss och stannade hemma från våra respektive jobb av respekt för omvärlden. 

Ville väl inte säga så mycket med det här mer än att det är ett idogt jobb med allt.  

onsdag 6 september 2017

En väldigt god chilifrukt (som jag ska gömma från och med nu)

I dag ringde jag 112 för första gången. Ben stod på en pall bredvid mig och lekte med en rödlök när jag lagade mat. Han hade inga vassa knivar eller så och han var på ett riktigt överdåligt humör, så jag lät honom hållas och delade löken till honom när han bad om det. "Du vet att det kan svida i ögonen av lök", förmanade jag och återgick till mitt. Ser att han försöker pressa rödlök i vitlökspressen och kort därefter skriker han som INNEHELVETE och håller sig för ögat. Jag tar honom till badrummet och försöker hälla vatten i ögat på honom, men då får han panik och skyddar sig för sitt liv från min hemska attack. Sätter honom till slut i soffan med en våt handduk och ber honom hålla den mot ögat. Säger att det inte är farligt med lök och att det kommer att gå över.

Men det går inte över och en minut senare skriker han så att jag tänker att det måste vara något annat. Eller? Det bekräftas av att han skriker "INTE LÖK, VARMT!" och jag inser att han på något sjukt sätt ha fått het olja i ögat. Jag stod och friterade vaxbanor bredvid honom och jag höll avstånd och märkte inte att det skvätte, men eftersom han säger att det BLINNEL och är VALMT så måste det ju ha hänt? Panik uppstår i mig (och Bo som skriker och springer och gömmer sig) och jag får inte titta i ögat och jag häller ett glas kallt vatten över honom samtidigt som jag ringer 112 och den som svarar säger att jag måste in i duschen med honom och att jag ska ringa igen om det är allvarligt. Jag tappar glaset som jag håller i och det är glaskross överallt och jag får in Ben i duschen och duschar honom kallt och han får panik över vatten i ansiktet och skriker för full hals och när jag slutar så hulkar han att allt är läskigt och att han är blöt i håret. Det verkar ha lugnat sig med ögat i alla fall och vi läser Bamse till dess att Nils kommer hem och tar rätt på glaskrosset.

Tänker att fan, det måste ha varit lök ändå, som skvätte från vitlökspressen.

Senare på kvällen öppnar han ögat så att vi kan titta och det är rött, men inte farligt.

Ännu senare på kvällen hittar jag det här. Han hade inte bara varit på rödlöken. Han hittade även Cathrins egenodlade vansinneschili som är så stark att den, enligt uppgift, bränt snoppen på en som skulle kissa dagar efter han hanterat chilin. Det är en fruktansvärt stark chili. Stackars lilla goa sura älsklingsBen vad ont det måste ha gjort. Men mycket bättre än kokande olja. Mycket bättre.

tisdag 5 september 2017

Dagarna

Hänt sedan sist:

- Ben ska utredas av Barnneurologiska kliniken, för att få koll på viktiga saker före skolstarten. Fick veta från dem häromdagen att de har ett års väntetid... Samtidigt fick vi papper att fylla i och det var brådskande att skicka tillbaka dem. Bland annat ska vi fylla i alla ställen han har varit på så att de kan be att få ut journaler. Fanns typ en rad att skriva upp dessa ställen på. Vi får skriva väldigt, väldigt smått. 

- Ben har åkt på en tjottablängförkylning som gjort att han tappat rösten. Så pass ynklig nu och andningen på nätterna är ej bra. Har placerat dubbelmadrasser bredvid hans säng så att jag kan ligga och nattvaka.

- Vardagslogistiken är 4 real. När Nils klev rätt från borrelian in i en förkylning var det i princip som att jag inte tillät honom att bli sjuk på nytt. "VI HAR INTE RÅD MED DET." Han är nog sjuk ändå nu, men säger att det är okej att lämna/hämta/natta/städa. Jag är för hemsk.  

- Bossa är väldigt orolig. Jag har fått rita hur klockan ser ut när den är 16:30 och hon har med sig teckningen till skolan så att hon kan jämföra med sitt armbandsur och på så vis veta när vi kommer och hämtar. När det är simskola hämtar vi tidigare och då är hon väldigt stressad över att vi inte ska hitta henne, för då kan hon vara antingen i bamba eller i vanliga klassrummet eller på "den andra" skolgården. Vi har inte inte hittat henne hittills, men hon kan inte tro oss när vi säger att vi alltid kommer att hitta henne. Överhuvudtaget försöker vi säga att det såklart är okej att känna sig orolig och ledsen, men att hon inte måste oroa sig för något, för det är vårt jobb. Men det biter inte. Annat hon är orolig över: att vi ska glömma frukt till mellanmålet, att vi inte kommer att ha råd med vissa saker när vi köper något annat, att hon gör fel val när hon får välja mellan en sak och en annan, att hon inte ska orka med skolan dagen efter om hon inte somnar i tid och en massa andra saker. 

Vi glömmer inte frukten på morgonen. Den ska vara delad (fått lapp från skolan), så vi delar och sätter gummiband runt så att den inte blir brun. 

- Jag och Kajsa har extremt mycket att göra närmsta veckorna. Prekärt bekymmer, men jag är så stressad över att vi inte ska hinna. Det bidrar till min rädsla att till exempel Nils ska bli sjuk så att jag inte kan jobba så mycket. (Jag försöker hålla rädsla och oro i schack inför barnen, pga föregående punkt. Alltså inte det om äpplet utan det om Bo.)

- Vi har testat Linas matkasse för att få en så kallad enklare vardag. Gud så besviken jag blev. Rätterna var till exempel pizza som bestod av ajvar på hönökaka samt färdig tomatsoppa. Barnen åt absolut ingenting den veckan.

- Jag har många tankar om sista Game of thrones-avsnittet.

- Vi har bestämt oss för att skaffa ett badkar till badrummet på övervåningen. Detta kanske jag har nämnt? Jaja, det tål att nämnas igen. Jag ska få bada i vinter. 

- Jag vill blogga om allt det ovan samt göra mer dagboksblogg för det är så kul att ha sedan. Men jag orkar nästan ingenting när barnen gått och lagt sig, så då måste jag kolla på Idol eller Grand designs och sedan är klockan sex och det är ny dag och jag står där med äpplet och gummisnodden igen. 

måndag 28 augusti 2017

Äntligen.

Plötsligt händer det. Vi var på östra i dag och träffade en läkare som tittade i Bens hals och HOPPADE TILL när han såg hur stora halsmandlar barnet har. En sekunds okulärbesiktning räckte för att läkaren skulle skriva opp Ben för operation av mandlar och eventuellt polyper/körtlar.

Han spekulerade i att det förmodligen hänger ihop, allting, precis som jag gissat. Att han har svårt att svälja och även prata, pga mandlar som trycker på luftrören, och att operationen kommer att göra stor skillnad på sömnen, talet och viktuppgången.

ÄNTLIGEN. Eller iaf inom tre månader. Får han hjälp.

Tänk vilken skillnad det kan vara beroende på vilken läkare man träffar. Hon vi gått till i alla år, på Capio, tyckte att det var "onödigt" att ens kolla på mandlar och körtlar. Och när jag tjatade till mig en koll såg hon inget konstigt.

Nu hoppas jag så mycket på en operation före förkylningssäsongen. Lille Ben. Vad han har kämpat.

lördag 26 augusti 2017

Dagen i bilder och retardationen

Jag har märkt att in times of press så retarderar jag gärna. Inget unikt i det. Man söker väl efter tider då allt var enklare, tryggare.

Den här höstterminen (det är fortfarande sommar, men terminen är ju vad den är) har dragit igång med en jävla fart. Publicitet som gör att folk hör av sig. Beslut att ta. Stress över att behöva få igång projekt för att kunna skicka fakturor. Oro över framtiden som kan bli lite precis hur som helst. Dessutom fick Nils borrelia i veckan och som alla vet är det värst för "den andre" partnern när den ena blir sjuk.

Då kollar jag om Vänner, lyssnar på 90-talsmusik och gömmer huvudet.

I dag (Nils äter penicillin och är bättre) var vi på Nordens ark och det är en väldigt trygg plats för mig, visade det sig. Tror att det är för att vi har varit här flera gånger förut, med några års mellanrum, och det ser likadant ut. Behöver att vissa saker ser likadant ut.

Här tar jag och Nils en selfie på utkiksplatsen vid järvarna 2010. Bo är i magen.

Här gör vi det igen, 1 juni 2013, när Ben är 18 dagar gammal. (Han var med såklart, Bo också.)

Och här är vi i dag, på samma plats, fast sju, respektive fyra, år senare.

Knäppt att tidens gång kan vara så läskig (vi ska DÖ allihopa, när som helst kan det ske) och samtidigt så betryggande.

Nordens ark var för övrigt väldigt ångestdämpande och vackert som vanligt.

Vi fick se järvarna, vilket absolut inte är en garanti eftersom de har väldigt stora ytor att röra sig på (tack) ...

... och vi hyrde en skrinda, vilket jag länge velat göra (oklart varför jag känner sådan enorm mysfaktor inför skrinda).

Bo testade allt som gick att testa och fick veta att hon hoppar som en röd panda.

Och så hade vi med matsäck. Känner mig som en slags superhjälteförälder när vi har med matsäck. Konstigt, för när jag var liten hade vi alltid med matsäck, så det borde inte kännas som en sådan bedrift, men det gör det. Dock gillade inte Ben drickan vi hade med (färdig lemonad), så vid vargarna gick jag in i vargstugan och försökte köpa mjölk. Visade sig att all förtäring var till för fodervärdarna som var där på gruppbesök, så inget var till salu. Men jag fick mjölk av snäll person. Tack.

Bo testade en gunga med jättejättelånga rep.

Ben sa att det var en LÄSKIG GUNGA och ville inte testa själv, men hela tiden satt han och plirade så här mot sin syster. Fint.

Nu ska jag runda av med lite Grand designs på Netflix. I morgon ska Bo på kalas och jag och Nils sa till Ben att han ska få göra något riktigt roligt under tiden. Kanske gå på "Lek och bus-landet"? Eller badhus?

Han kontrade med "KÖPA GODIS, SITTA SOFFA?".

Den lille livsnjutarn.

tisdag 22 augusti 2017

Tjejkast part 2: i högstadiet


Med tanke på min fars orubbliga motstånd till allt jag står för och allt jag känner så hoppas jag att han lyssnar på Tankar för dagen i dag. Om jag säger det på P1 kanske han tycker att det räknas?

måndag 21 augusti 2017

Vi säger inte ens något om kön, kiss däremot


I helgen fick jag och Kajsa fläka ut oss ordentligt på mittuppslaget i GP. Så himla knäppt att se sig beskriven som en näringslivsprofil. Knäppt och otroligt smickrande. Alltså vi har fått så mycket reaktioner och glada tillrop att våra egon eventuellt har blåsts upp till rent outhärdliga nivåer. 

Men varför är det så att det som ändå fastnar mest är en sådan här kommentar? Så trött på mig. Kan jag inte bara vara lite glad nu?

torsdag 17 augusti 2017

Augustibo

Senaste nätterna har Bo varit orolig och det har varit mycket tankar och frågor skolstarten. "När jag gör läxor måste Ben lämna mig ifred." "Kommer det att vara kontaktbok i ettan också?" "På helgen måste jag göra läxor." "Jag hoppas att jag får hyllan bredvid Cornelia."

I dag var det dags för första dagen i 1D på Jättestensskolan och det tycker jag calls for a walk down memory lane. Här kommer olika varianter av Augusti-Bo genom åren.

Augusti 2010. Boplats: i min mage. Vilket får illustreras av en bild på mig och Nils när vi gick på cirkusfest.

 Augusti 2011. Alltid vind i håret, alltid lite orange om näsan.

 2012. Väldigt glad efter första hämtningen hos dagbarnvårdaren.

 2013. Nu också med en lillebror!

2014. Första dagen på förskola. Innan vi gick såg hon sig i spegeln och upprepade "det där är ett förskolebarn, det där är verkligen ett förskolebarn". När Ben tultade in i bild sa hon "det där är inte ett förskolebarn".

 2015. En mycket kort period kom hon in till storsängen på nätterna, där antingen jag eller Nils sov (eller försökte sova). Jag saknar det. Vi (alltså jag och Nils) har precis börjat sova i samma säng igen (efter många år av nattlig barnjour) och nu hoppas jag att Bo eller Ben eller båda kommer in och knör ner sig mellan oss när de vaknar mitt i natten.

 2016 med hatt i Berlin. Gud vad jag vill åka dit med familjen igen. Kanske till våren? Kämpa byrån – ge mig bonus.

Och så i dag. Den stora dagen. Otroligt förväntansfull och pirrig. Nils följde med henne och stannade en stund. Det gick bra och hon berättade jättemycket om dagen när jag hämtade henne. Kul, annars brukar mina frågor mest besvaras av "vet inte" eller "kommer inte ihåg".

måndag 14 augusti 2017

Arga listan

Jag var lite arg nyss, för HBO Nordic la av när vi var mitt i senaste Game of thrones. Nu verkar det funka igen, så nu är jag superduperglad. Men jag tänker försöka minnas arg-känslan när jag går in i arg-listan som jag hittade hos Jenny.

Obehagligaste jag vet: 

Det som får mig så där ewww är stängda toaletter som avslöjar massa bajsränder vid öppning. Hände tre gånger i veckan på min förra arbetsplats. Städade alltid bort respektive lämning innan jag bestämde mig för att det fan fick vara nog. Givetvis mötte jag min chef på väg ut från det toabesöket. Annat obehag: smaskljud vid ätning, spottningar, människor som håller för ena näsborren och snyter sig genom att fräsa fritt, att gå i den där underjordiska passagen mellan centralstationen och t-banan i Stockholm.

Absolut inte min killtyp: 

Den där som skriver om sig i tredje person på sin LinkedIn-profil eller den som tycker att höjden av feminism är när kvinnor visar sig nakna "på sina egna villkor" eller den som tänker att hela världen är hans och så tar han sig fram för att han tänker så och det funkar.

Absolut inte min kompistyp:

Hmm, jag vet inte riktigt. Hemskt nog de senaste åren så är det väl kanske den som skickar jättemånga tips på böcker att läsa, filmer att se, artiklar att läsa och sedan följer upp med frågor om vad jag tyckte. Jag hinner ju ingenting och får bara dåligt samvete för att jag inte tar vara på det som jag får. Mina bästa kompistyper nu är de jag kan prata whatsapp med helt kravlöst och/eller sporadiskt och samtidigt veta att när vi väl ses så är allt fint. Jag är verkligen ingen närvarande vän nu. Förlåt alla.

Sak som får mig att sluta vara vän med någon på Facebook:

Jag har nog bara tagit bort en person och det var för att relationen (kompis) tog slut och jag var så ledsen för det. Annars döljer jag.

Sak som får mig att ranta loss i kommentarsfält:

Nivån på min PMS.

Då slutar jag följa en blogg/ett instagramkonto:

Om det går från personligt till för reklamigt eller bara tråkigt (IMO).

Äckligaste mat jag vet:

Detta är kanske att betrakta som knepigt, men tårtor och mjuka kakor växer till svårsväljbara grejer i munnen på mig.

Äckligaste drycken:

Flädersaft, mjölk, porter/stout, drinkar med coca cola.

Blir arg på: 

Amen oviljan att kännas vid att det förekommer orättvisor för att man själv inte är utsatt. Har väl tagit upp Lotta Lundgrens sägning ett antal gånger nu, men att säga att det inte finns exempelvis en könsmaktsordning för att man man själv lever så jämställt är som att säga att det inte finns någon hunger i världen för att ens eget kylskåp är fullt av god korv.

Sämsta bok jag läst:

Jag tror vi behöver prata faktiskt av Jon Jefferson Klingberg.

Sämsta serien jag nyligen sett:

Jag kollar inte vidare på serier om jag inte gillar dem (till skillnad från böcker som jag har svårt att avsluta olästa). Fast nyligen såg jag alla avsnitt av Friends from college trots att den bara var mjähä. Andra säsongen av The Magicians var också rätt kass.

Sämsta karaktären i en film eller tv-serie:

Bara för att jag har det färskt i minnet så säger jag författaren i Friends from college. Han som gör dialekter när han blir upprörd. Så störig karaktär.

Sist jag ville ta till knytnävarna:

Det har jag aldrig tänkt på att göra. Har jag det inte i mig, kanske?

Sist jag skrek så skrek jag till det här:

Höjde rösten kraftigt mot min far pga det jag beskriver i förra inlägget. Kanske att jag även skrek? Annars skriker jag tyvärr på mina barn flera gånger i veckan. Jävlar vad de bråkar.

Fulaste plagg jag vet:

Alltså sådana där herrskor som liksom varken är sneakers eller "sko-skor" eller sandaler eller träningsskor utan någon konstig blandning. Typ vanligaste skon jag ser på killar.

Det skriker jag när jag blir arg:

NEJ SLUTA! om det är mot barnen. Om det är för att jag slår mig eller kommer på att jag glömt något viktigt skriker jag nog oftast FITT! och sedan ändrar jag till något mer okej som fan eller helvete när jag kommer på att jag inte ska säga fitta.

söndag 13 augusti 2017

Tjejkast

First rule of blog: du inleder inte en bloggpost med att ursäkta varför du inte bloggat. Men jag gör det ändå, för jag vet inte. Jag har inte mått så bra helt enkelt. Den här sommaren har varit extremt tuff. Jag har känt utbrändhetstecken (tror jag) i hjärnan, tappat minnet och varit ledsen. Det har liksom varit motsatsen till att vila sedan jag gick på "semester". AirBnB-uthyrningen med all logistik och städning var stressig. Och sista (kanske någonsin?) gästerna vi hade var lite mer ... krävande än alla våra tidigare gäster. Bland annat fick vi panikköpa ett nytt kylskåp för att de påstod att vårt inte funkade (det funkar) och så var det en del annat krångel att hantera. Och att leva i en kappsäck innebar att vi fick nyttja våra generösa släktingars uppehällen och det är superlyxigt att vi kan göra det, men det är också utmattande att leva utanför sitt hem (återigen, vet att jag är privilegierad) med människor som kanske inte alltid är helt up to speed med vad det innebär att leva med barn. 

Jag är helt slut. Men eftersom jag har världens bästa jobb, arbetsplats och kollega så kommer det att ordna sig. Jag vilar på jobbet. 

Allting avslutades i alla fall med att jag först tog ut alldeles för mycket frustration på min mamma när hon och pappa skulle ta barnen förra veckan. Det var planer som ändrades och saker som jag inte tyckte kommunicerades på ett sjyst sätt och så brast det. Men det var ändå ingenting jämfört med nu i helgen, när de kom tillbaka med barnen och stannade över i Göteborg en natt. 

Det är ju inget unikt att ha nära familjemedlemmar som "inte håller med en, politiskt". Det är väl bara att bita ihop och prata om annat. Men ... nu brast alla dammar mellan mig och min far. 

Det började med att vi lekte en lek med barnen och han använde uttrycket "tjejkast". Jag bad honom att inte använda uttryck där man kopplar ihop kön med egenskap eller attribut när han är med barnen och då barkade det loss. Han började med det vanliga "jag säger vad jag säger och det betyder ingenting och jag är som jag är". Jag underbyggde mitt önskemål med att säga att "tjej" eller "kvinna" som prefix ofta används i nedvärderande syfte, typ "du springer som en tjej" och att jag inte vill att mina barn (eller några barn) ska behöva pådyvlas dito. 

Då hamnade vi snart här:

"Men det är ju faktiskt så att män är flera hundra gånger bättre än kvinnor på fotboll." (Äkta citat från min far.)

Och snart var vi i en diskussion som handlade om att egentligen allt jag står för och till och med sa upp mig för att kunna ägna mig åt är "onödigt" och att jag borde "tänka på annat". 

Jag kanske inte borde, eller? Men jag gav mig in i det. Igen. Försökte förklara varför jag inte står ut om jag inte bidrar till att jobba mot diskriminering och för jämlikhet och mänskliga rättigheter. Varpå jag fick höra att det inte förekommer diskriminering och att det inte finns någon könsmaktsordning och att allt är upp till individen och bla bla bla. Återigen: det vanliga. 

Här är det ju dead end. Det går inte att diskutera med en person om det finns 0 procent chans att han ens öppnar ögonen för att det förekommer orättvisor. "Det finns ingen rasism i Sverige. Det finns ingen sexism. Ingen diskrimineras i sjukvården eller på arbets- eller bostadsmarknaden." 

Men jag KUNDE INTE svälja det den här gången. Kanske är det sommaren av total stress som gjort att all bets are off, men det gick inte. 

Men givetvis kom vi ingenstans, förutom till läget där röster höjdes och min mamma cirkulerade oroligt och bad oss sluta och i stället prata om annat. 

Pappa bad mig bland annat att sluta göra en grej av allt och att inte hänga upp mig så mycket på allting. 

Jag sa att det är väldigt lätt att säga att man ska sluta hänga upp sig om man själv sitter mitt i normen och aldrig själv utsätts för diskriminering eller trakasserier. 

Pappa skyllde all världens orättvisor på individer ("vadå män som hatar kvinnor, titta på Arbogafallet!) och sa att det allra bästa är att göra ingenting, så löser det sig organiskt. 

Jag poängterade att det är otroligt historielöst att säga så. Att det är att förringa den kamp som föregick exempelvis kvinnlig rösträtt. 

Pappa hävdade att rättvisa är väldigt subjektivt. 

Jag hävdade att FNs konventioner om mänskliga rättigheter ändå är rätt osubjektiva.

Pappa viftade bort allt med att jag bara ägnar mig åt identitetspolitik och att allt jag påstår förekommer på en strukturell nivå bara är "olika känslor jag har".

FRUSTRATIONEN VAR REAL.

Sedan gick jag och Nils och spelade shuffleboard och så blev det en ny dag och mamma frågade hur shuffleboarden och kvällen varit. 

Jag svarade att det var bra och kul, egentligen, men att en grej som hände precis i början ändå la sordin på stämningen. 

Det var så att Nils gick och köpte öl själv precis i början och då var jag ensam och hörde hur ett gäng män pratade om att de i kväll skulle "gå på fan allting, allt som andades och hade puls". Sedan började de ropa åt mig "HAR DU PULS, VA, HALLÅ HAR DU PULS ELLER?" och det kändes obehagligt och jag sprang därifrån och sedan låg det liksom kvar som en dålig känsla resten av kvällen. 

Jag berättade det här för mamma och pappa när de undrade om kvällen och så passade på att säga till pappa att "ja, det snuddar ju vid det som vi var inne på i går, att det för mig är en helt normal händelse, som sker hela tiden, och som gör att jag funderar på saker som kvinnohat och utsatthet".

Medan mamma var chockad över vad som hänt (alltså det var ju en helt normal händelse som jag inte ens hade nämnt om det inte var så att all bets are off nu och att jag ville försöka påverka min far) så sa pappa ingenting. Och när mamma frågade vad han tyckte så var han bara "VA? Oj, jag hörde visst inte, nej det där missade jag."

Jag upprepade vad jag sa, men IGEN så gled hans ögon ner i tidningen som han hade framför sig. Det är som att han är immun mot berättelser som inte styrker hans tes om alltings tillvaro. Det är nästan komiskt eller åtminstone intressant. Han. Lyssnar. Inte. 

Herregud vad det verkar vara svårt att öppna sig för nya tankar när man sitter så gott i den vita manliga normsoffan. Alltså detta visste jag redan. Men när det är min pappa så blir det så himla mycket feelings inblandat och jag tappar fotfästet. Vad fan ska man göra? Har någon några tips på hur jag borde hantera, för att slippa det grova ångestpåslaget? Jag fattar att det är det jag borde jobba med; hur jag tar det, inte hur vi har det. Men jag vet inte hur. 

tisdag 1 augusti 2017

Sliding doors och nostalgia locomotive

I dag har det varit mycket "could have", "would have". Vi är tillbaka i Göteborg och bor i den etta med alkov vi bodde i när det bara var jag och Nils (Nils föräldrar har kvar den, har hyrt ut den). I dag tog vi en walk down memory lane och kollade in gamla kvarteren, alltså Linné/Långgatorna/Masthugget/Slottsskogen, som vi hängde i för jämnan när vi flyttade från ettan till trean, med Bo på väg.

Vi gick till Plikta, Barnens zoo och fikade i Slottsskogen. Pekade på alla ställen vi besökte hela tiden när vi bodde på Tredjelång och Bo var en rultig tultis.

Vi gick till Plaskdammen i Majorna och försökte bada, men tyckte att det var för kallt så vi köpte pizza i stället.

Vi gick 20 000 steg (enligt min iPhone) och kollade in ställena vi trodde att vi kunde köpa ett tag för hundra år sedan. Som gaveln på den här radhuslängan i Kungsladugård. Minns visningen. Huset var så snett att det inte gick att ha vanliga dörrar, utan bara skjutdörrar, och Bo sprang omkring och tjöt av glädje för att allting lutade. Gick för 4,5 miljoner. Här någonstans tänkte vi om.

En fyra i Mors backe var vi också spekulanter på. Men det var en av de första vi kikade på och vi tyckte att det var så dyrt med 2,5 eller vad den landade på att vi tappade andan. Vad går de ens för nu? *kollar hemnet* Okej, 5,8 hej och hå. Tänk om ändå? Alltså inte tänk vilken bostadskarriär vi hade gjort, men vi kunde ha bott där och haft livet där och det kanske inte hade varit bättre än nu men det kunde ha varit. Undrar hur det hade varit?

Vi lekte på innergården hos den dagbarnvårdare (dagmamma) som vikarierade för Bossas ordinarie dagbarnvårdare och som hon gick till någon gång i veckan. Då var hon mycket mindre än vad Ben är nu och hon minns inget av det.

Vi gick också till lekplatsen som låg precis i anslutning till den lägenhet vi köpte 2010, på tredje lång. Flott utsikt vi hade med körkan där, va? Bo ville alltid klättra upp i den här, men var aldrig i närheten av att lyckas. Nu sprang hon upp för den.

Rätt in där bodde vi!

Vi avslutade vid Kino, som så många gånger förr, men i stället för att slå oss tog vi spårvagnen tillbaka till Johanneberg med mycket_sur_fyraåring™.

Den här backen har vi kläppt så många, många gånger, jag och Nils. 

Så här kunde det se ut i Johannebergslägenheten på den gamla tiden. För övrigt är det här den allra första bilden jag publicerade i allra första inlägget på bloggen. "Dagens hund" hade jag som tema ett tag. Oj vad jag är för trött för att orka tematisera och tagga nu. (Hunden på bilden heter Karo och bodde med Nils föräldrar till dess att han gick bort för ungefär ett år sedan.)

Nu är vi här med två av oss själva förlängda DNA-klumpar. Känslor all over the place osv. 

lördag 29 juli 2017

Jag hatar dem

Tjena! 

I dag när jag vaknade hade jag den här nyheten i en av en av mina whatsapp-trådar.

Medan jag läste texten lyssnade jag med ett halvt öra på P1, där det rapporterades om att Tunisien nu inför en lag som gör det olagligt med våld mot kvinnor.

Jamen god lördag på er då!

torsdag 27 juli 2017

Vill göra bra val och att alla Hellbjörnar ska ha det bra och så vill jag vila lite snart

Här tiger hälsan still. Men vet ni, det handlar inte om att jag gått in i semesterstiltje. Det är tvärtom, jag har gråtit av stress sedan den här semestern började. Det här med att hyra ut via AirBnB och därmed ta på sig att flyttstäda tre våningar hus mellan varje gästsällskap är slitsammare än vad jag kunde tro (alternativt slitsammare än vad jag kom ihåg från 2016). Jag tycker också att det känns jobbigare den här sommaren, jämfört med förra, att inte få vara hemma. Vi bor mest hos Nils föräldrar och det går ju bra och de bor stort, men det är ändå något särskilt med att bo borta med hela sin lilla familj under hela sommarlovet. Ha allt i några väskor och inte riktigt kunna vara sig själv. Känns också som att det är mitt fel, eftersom det är jag som gjort valet som gör att vi måste hyra ut huset för att få ihop ekonomin. Vet att Nils absolut inte klandrar mig, men jag har ändå dåligt samvete för att det inte är någon avslappnad eller ekonomiskt bekymmersfri sommar i år heller.

Höjdpunkten av stress skedde i måndags, då vår diskmaskin drog sista sucken timmar innan Nils skulle dra iväg med barnen så att jag kunde städa inför gästerna som skulle anlända nästa dag. Då var det ingen go stämning. Men det löste sig genom ett panikartat kreditköp av ny maskin och genom att Nils tog på sig rollen som något slags VVS-proffs och fick skiten installerad.

Alla våra hus-uppdateringar sker i panik, känns det som. Spishällen fick också bytas snabbt och på kredit för att den gick sönder när vi hade hyresgäster på ingång. Vi är verkligen inte de där husägarna som sparar ihop en buffert och gör genomtänkta och helgjutna renoveringar. Men men, det går ju det här också.

Sedan vill man ju att barnen ska ha good timez, så det gäller att orka hitta på skoj. Vi har varit och campat och kollat på inspelningen av Sommarlov i Malmö. Ska försöka få ihop en liten tipslista kring det.

Och i dag gjorde vi repris på förra årets lyckade utflykt till Ängelholm. I år uppade vi vårt game med kylväska fylld av god picknick.

Det är så mysigt i Hembygdsparken. Förutom den stora lekplatsen med grillmöjligheter och glasskafé finns det massa roliga påhitt överallt.

Bossa blev vild när hon upptäckte den här skylten.

De droppade en gemensam krona.

Bo: "Man ska inte säga vad man önskar sig."
Ben: "JA ÖNSKAL MEJ EN HELLO KITTY-LYGGSÄCK!"

Lite kul att se tillbaka på ens kanaler och jämföra samma situation med föregående år. Här är Bo lite blasé kring åsnan.

Förra året var hon mer i gasen.

Ben har dock bibehållit samma varma känslor till exakt den här flodhästen i parkens karusell. Han har även hållit fast i stilen. (Översta bilden är alltså från förra sommaren, nedre från i dag.)


Jag kan verkligen rekommendera den häringa parken. Allt utom ponnyridningen och karusellen är gratis och det är så fina miljöer.

Vi har bestämt att göra årlig tradition av utflykten. Och nästa år ska jag och Bo testa höghöjdsbanorna. Såg så kul ut!

Vi hade tänkt testa i dag redan, men regnet tog oss, så vi fick äta glass i bilen i stället.


Ps: jag bad Nils ta en bild på mig. Kom på att jag måste be om det ibland, så att det syns i våra familjesemesteralbum att mamman var med.