torsdag 17 augusti 2017

Augustibo

Senaste nätterna har Bo varit orolig och det har varit mycket tankar och frågor skolstarten. "När jag gör läxor måste Ben lämna mig ifred." "Kommer det att vara kontaktbok i ettan också?" "På helgen måste jag göra läxor." "Jag hoppas att jag får hyllan bredvid Cornelia."

I dag var det dags för första dagen i 1D på Jättestensskolan och det tycker jag calls for a walk down memory lane. Här kommer olika varianter av Augusti-Bo genom åren.

Augusti 2010. Boplats: i min mage. Vilket får illustreras av en bild på mig och Nils när vi gick på cirkusfest.

 Augusti 2011. Alltid vind i håret, alltid lite orange om näsan.

 2012. Väldigt glad efter första hämtningen hos dagbarnvårdaren.

 2013. Nu också med en lillebror!

2014. Första dagen på förskola. Innan vi gick såg hon sig i spegeln och upprepade "det där är ett förskolebarn, det där är verkligen ett förskolebarn". När Ben tultade in i bild sa hon "det där är inte ett förskolebarn".

 2015. En mycket kort period kom hon in till storsängen på nätterna, där antingen jag eller Nils sov (eller försökte sova). Jag saknar det. Vi (alltså jag och Nils) har precis börjat sova i samma säng igen (efter många år av nattlig barnjour) och nu hoppas jag att Bo eller Ben eller båda kommer in och knör ner sig mellan oss när de vaknar mitt i natten.

 2016 med hatt i Berlin. Gud vad jag vill åka dit med familjen igen. Kanske till våren? Kämpa byrån – ge mig bonus.

Och så i dag. Den stora dagen. Otroligt förväntansfull och pirrig. Nils följde med henne och stannade en stund. Det gick bra och hon berättade jättemycket om dagen när jag hämtade henne. Kul, annars brukar mina frågor mest besvaras av "vet inte" eller "kommer inte ihåg".

måndag 14 augusti 2017

Arga listan

Jag var lite arg nyss, för HBO Nordic la av när vi var mitt i senaste Game of thrones. Nu verkar det funka igen, så nu är jag superduperglad. Men jag tänker försöka minnas arg-känslan när jag går in i arg-listan som jag hittade hos Jenny.

Obehagligaste jag vet: 

Det som får mig så där ewww är stängda toaletter som avslöjar massa bajsränder vid öppning. Hände tre gånger i veckan på min förra arbetsplats. Städade alltid bort respektive lämning innan jag bestämde mig för att det fan fick vara nog. Givetvis mötte jag min chef på väg ut från det toabesöket. Annat obehag: smaskljud vid ätning, spottningar, människor som håller för ena näsborren och snyter sig genom att fräsa fritt, att gå i den där underjordiska passagen mellan centralstationen och t-banan i Stockholm.

Absolut inte min killtyp: 

Den där som skriver om sig i tredje person på sin LinkedIn-profil eller den som tycker att höjden av feminism är när kvinnor visar sig nakna "på sina egna villkor" eller den som tänker att hela världen är hans och så tar han sig fram för att han tänker så och det funkar.

Absolut inte min kompistyp:

Hmm, jag vet inte riktigt. Hemskt nog de senaste åren så är det väl kanske den som skickar jättemånga tips på böcker att läsa, filmer att se, artiklar att läsa och sedan följer upp med frågor om vad jag tyckte. Jag hinner ju ingenting och får bara dåligt samvete för att jag inte tar vara på det som jag får. Mina bästa kompistyper nu är de jag kan prata whatsapp med helt kravlöst och/eller sporadiskt och samtidigt veta att när vi väl ses så är allt fint. Jag är verkligen ingen närvarande vän nu. Förlåt alla.

Sak som får mig att sluta vara vän med någon på Facebook:

Jag har nog bara tagit bort en person och det var för att relationen (kompis) tog slut och jag var så ledsen för det. Annars döljer jag.

Sak som får mig att ranta loss i kommentarsfält:

Nivån på min PMS.

Då slutar jag följa en blogg/ett instagramkonto:

Om det går från personligt till för reklamigt eller bara tråkigt (IMO).

Äckligaste mat jag vet:

Detta är kanske att betrakta som knepigt, men tårtor och mjuka kakor växer till svårsväljbara grejer i munnen på mig.

Äckligaste drycken:

Flädersaft, mjölk, porter/stout, drinkar med coca cola.

Blir arg på: 

Amen oviljan att kännas vid att det förekommer orättvisor för att man själv inte är utsatt. Har väl tagit upp Lotta Lundgrens sägning ett antal gånger nu, men att säga att det inte finns exempelvis en könsmaktsordning för att man man själv lever så jämställt är som att säga att det inte finns någon hunger i världen för att ens eget kylskåp är fullt av god korv.

Sämsta bok jag läst:

Jag tror vi behöver prata faktiskt av Jon Jefferson Klingberg.

Sämsta serien jag nyligen sett:

Jag kollar inte vidare på serier om jag inte gillar dem (till skillnad från böcker som jag har svårt att avsluta olästa). Fast nyligen såg jag alla avsnitt av Friends from college trots att den bara var mjähä. Andra säsongen av The Magicians var också rätt kass.

Sämsta karaktären i en film eller tv-serie:

Bara för att jag har det färskt i minnet så säger jag författaren i Friends from college. Han som gör dialekter när han blir upprörd. Så störig karaktär.

Sist jag ville ta till knytnävarna:

Det har jag aldrig tänkt på att göra. Har jag det inte i mig, kanske?

Sist jag skrek så skrek jag till det här:

Höjde rösten kraftigt mot min far pga det jag beskriver i förra inlägget. Kanske att jag även skrek? Annars skriker jag tyvärr på mina barn flera gånger i veckan. Jävlar vad de bråkar.

Fulaste plagg jag vet:

Alltså sådana där herrskor som liksom varken är sneakers eller "sko-skor" eller sandaler eller träningsskor utan någon konstig blandning. Typ vanligaste skon jag ser på killar.

Det skriker jag när jag blir arg:

NEJ SLUTA! om det är mot barnen. Om det är för att jag slår mig eller kommer på att jag glömt något viktigt skriker jag nog oftast FITT! och sedan ändrar jag till något mer okej som fan eller helvete när jag kommer på att jag inte ska säga fitta.

söndag 13 augusti 2017

Tjejkast

First rule of blog: du inleder inte en bloggpost med att ursäkta varför du inte bloggat. Men jag gör det ändå, för jag vet inte. Jag har inte mått så bra helt enkelt. Den här sommaren har varit extremt tuff. Jag har känt utbrändhetstecken (tror jag) i hjärnan, tappat minnet och varit ledsen. Det har liksom varit motsatsen till att vila sedan jag gick på "semester". AirBnB-uthyrningen med all logistik och städning var stressig. Och sista (kanske någonsin?) gästerna vi hade var lite mer ... krävande än alla våra tidigare gäster. Bland annat fick vi panikköpa ett nytt kylskåp för att de påstod att vårt inte funkade (det funkar) och så var det en del annat krångel att hantera. Och att leva i en kappsäck innebar att vi fick nyttja våra generösa släktingars uppehällen och det är superlyxigt att vi kan göra det, men det är också utmattande att leva utanför sitt hem (återigen, vet att jag är privilegierad) med människor som kanske inte alltid är helt up to speed med vad det innebär att leva med barn. 

Jag är helt slut. Men eftersom jag har världens bästa jobb, arbetsplats och kollega så kommer det att ordna sig. Jag vilar på jobbet. 

Allting avslutades i alla fall med att jag först tog ut alldeles för mycket frustration på min mamma när hon och pappa skulle ta barnen förra veckan. Det var planer som ändrades och saker som jag inte tyckte kommunicerades på ett sjyst sätt och så brast det. Men det var ändå ingenting jämfört med nu i helgen, när de kom tillbaka med barnen och stannade över i Göteborg en natt. 

Det är ju inget unikt att ha nära familjemedlemmar som "inte håller med en, politiskt". Det är väl bara att bita ihop och prata om annat. Men ... nu brast alla dammar mellan mig och min far. 

Det började med att vi lekte en lek med barnen och han använde uttrycket "tjejkast". Jag bad honom att inte använda uttryck där man kopplar ihop kön med egenskap eller attribut när han är med barnen och då barkade det loss. Han började med det vanliga "jag säger vad jag säger och det betyder ingenting och jag är som jag är". Jag underbyggde mitt önskemål med att säga att "tjej" eller "kvinna" som prefix ofta används i nedvärderande syfte, typ "du springer som en tjej" och att jag inte vill att mina barn (eller några barn) ska behöva pådyvlas dito. 

Då hamnade vi snart här:

"Men det är ju faktiskt så att män är flera hundra gånger bättre än kvinnor på fotboll." (Äkta citat från min far.)

Och snart var vi i en diskussion som handlade om att egentligen allt jag står för och till och med sa upp mig för att kunna ägna mig åt är "onödigt" och att jag borde "tänka på annat". 

Jag kanske inte borde, eller? Men jag gav mig in i det. Igen. Försökte förklara varför jag inte står ut om jag inte bidrar till att jobba mot diskriminering och för jämlikhet och mänskliga rättigheter. Varpå jag fick höra att det inte förekommer diskriminering och att det inte finns någon könsmaktsordning och att allt är upp till individen och bla bla bla. Återigen: det vanliga. 

Här är det ju dead end. Det går inte att diskutera med en person om det finns 0 procent chans att han ens öppnar ögonen för att det förekommer orättvisor. "Det finns ingen rasism i Sverige. Det finns ingen sexism. Ingen diskrimineras i sjukvården eller på arbets- eller bostadsmarknaden." 

Men jag KUNDE INTE svälja det den här gången. Kanske är det sommaren av total stress som gjort att all bets are off, men det gick inte. 

Men givetvis kom vi ingenstans, förutom till läget där röster höjdes och min mamma cirkulerade oroligt och bad oss sluta och i stället prata om annat. 

Pappa bad mig bland annat att sluta göra en grej av allt och att inte hänga upp mig så mycket på allting. 

Jag sa att det är väldigt lätt att säga att man ska sluta hänga upp sig om man själv sitter mitt i normen och aldrig själv utsätts för diskriminering eller trakasserier. 

Pappa skyllde all världens orättvisor på individer ("vadå män som hatar kvinnor, titta på Arbogafallet!) och sa att det allra bästa är att göra ingenting, så löser det sig organiskt. 

Jag poängterade att det är otroligt historielöst att säga så. Att det är att förringa den kamp som föregick exempelvis kvinnlig rösträtt. 

Pappa hävdade att rättvisa är väldigt subjektivt. 

Jag hävdade att FNs konventioner om mänskliga rättigheter ändå är rätt osubjektiva.

Pappa viftade bort allt med att jag bara ägnar mig åt identitetspolitik och att allt jag påstår förekommer på en strukturell nivå bara är "olika känslor jag har".

FRUSTRATIONEN VAR REAL.

Sedan gick jag och Nils och spelade shuffleboard och så blev det en ny dag och mamma frågade hur shuffleboarden och kvällen varit. 

Jag svarade att det var bra och kul, egentligen, men att en grej som hände precis i början ändå la sordin på stämningen. 

Det var så att Nils gick och köpte öl själv precis i början och då var jag ensam och hörde hur ett gäng män pratade om att de i kväll skulle "gå på fan allting, allt som andades och hade puls". Sedan började de ropa åt mig "HAR DU PULS, VA, HALLÅ HAR DU PULS ELLER?" och det kändes obehagligt och jag sprang därifrån och sedan låg det liksom kvar som en dålig känsla resten av kvällen. 

Jag berättade det här för mamma och pappa när de undrade om kvällen och så passade på att säga till pappa att "ja, det snuddar ju vid det som vi var inne på i går, att det för mig är en helt normal händelse, som sker hela tiden, och som gör att jag funderar på saker som kvinnohat och utsatthet".

Medan mamma var chockad över vad som hänt (alltså det var ju en helt normal händelse som jag inte ens hade nämnt om det inte var så att all bets are off nu och att jag ville försöka påverka min far) så sa pappa ingenting. Och när mamma frågade vad han tyckte så var han bara "VA? Oj, jag hörde visst inte, nej det där missade jag."

Jag upprepade vad jag sa, men IGEN så gled hans ögon ner i tidningen som han hade framför sig. Det är som att han är immun mot berättelser som inte styrker hans tes om alltings tillvaro. Det är nästan komiskt eller åtminstone intressant. Han. Lyssnar. Inte. 

Herregud vad det verkar vara svårt att öppna sig för nya tankar när man sitter så gott i den vita manliga normsoffan. Alltså detta visste jag redan. Men när det är min pappa så blir det så himla mycket feelings inblandat och jag tappar fotfästet. Vad fan ska man göra? Har någon några tips på hur jag borde hantera, för att slippa det grova ångestpåslaget? Jag fattar att det är det jag borde jobba med; hur jag tar det, inte hur vi har det. Men jag vet inte hur. 

tisdag 1 augusti 2017

Sliding doors och nostalgia locomotive

I dag har det varit mycket "could have", "would have". Vi är tillbaka i Göteborg och bor i den etta med alkov vi bodde i när det bara var jag och Nils (Nils föräldrar har kvar den, har hyrt ut den). I dag tog vi en walk down memory lane och kollade in gamla kvarteren, alltså Linné/Långgatorna/Masthugget/Slottsskogen, som vi hängde i för jämnan när vi flyttade från ettan till trean, med Bo på väg.

Vi gick till Plikta, Barnens zoo och fikade i Slottsskogen. Pekade på alla ställen vi besökte hela tiden när vi bodde på Tredjelång och Bo var en rultig tultis.

Vi gick till Plaskdammen i Majorna och försökte bada, men tyckte att det var för kallt så vi köpte pizza i stället.

Vi gick 20 000 steg (enligt min iPhone) och kollade in ställena vi trodde att vi kunde köpa ett tag för hundra år sedan. Som gaveln på den här radhuslängan i Kungsladugård. Minns visningen. Huset var så snett att det inte gick att ha vanliga dörrar, utan bara skjutdörrar, och Bo sprang omkring och tjöt av glädje för att allting lutade. Gick för 4,5 miljoner. Här någonstans tänkte vi om.

En fyra i Mors backe var vi också spekulanter på. Men det var en av de första vi kikade på och vi tyckte att det var så dyrt med 2,5 eller vad den landade på att vi tappade andan. Vad går de ens för nu? *kollar hemnet* Okej, 5,8 hej och hå. Tänk om ändå? Alltså inte tänk vilken bostadskarriär vi hade gjort, men vi kunde ha bott där och haft livet där och det kanske inte hade varit bättre än nu men det kunde ha varit. Undrar hur det hade varit?

Vi lekte på innergården hos den dagbarnvårdare (dagmamma) som vikarierade för Bossas ordinarie dagbarnvårdare och som hon gick till någon gång i veckan. Då var hon mycket mindre än vad Ben är nu och hon minns inget av det.

Vi gick också till lekplatsen som låg precis i anslutning till den lägenhet vi köpte 2010, på tredje lång. Flott utsikt vi hade med körkan där, va? Bo ville alltid klättra upp i den här, men var aldrig i närheten av att lyckas. Nu sprang hon upp för den.

Rätt in där bodde vi!

Vi avslutade vid Kino, som så många gånger förr, men i stället för att slå oss tog vi spårvagnen tillbaka till Johanneberg med mycket_sur_fyraåring™.

Den här backen har vi kläppt så många, många gånger, jag och Nils. 

Så här kunde det se ut i Johannebergslägenheten på den gamla tiden. För övrigt är det här den allra första bilden jag publicerade i allra första inlägget på bloggen. "Dagens hund" hade jag som tema ett tag. Oj vad jag är för trött för att orka tematisera och tagga nu. (Hunden på bilden heter Karo och bodde med Nils föräldrar till dess att han gick bort för ungefär ett år sedan.)

Nu är vi här med två av oss själva förlängda DNA-klumpar. Känslor all over the place osv. 

lördag 29 juli 2017

Jag hatar dem

Tjena! 

I dag när jag vaknade hade jag den här nyheten i en av en av mina whatsapp-trådar.

Medan jag läste texten lyssnade jag med ett halvt öra på P1, där det rapporterades om att Tunisien nu inför en lag som gör det olagligt med våld mot kvinnor.

Jamen god lördag på er då!

torsdag 27 juli 2017

Vill göra bra val och att alla Hellbjörnar ska ha det bra och så vill jag vila lite snart

Här tiger hälsan still. Men vet ni, det handlar inte om att jag gått in i semesterstiltje. Det är tvärtom, jag har gråtit av stress sedan den här semestern började. Det här med att hyra ut via AirBnB och därmed ta på sig att flyttstäda tre våningar hus mellan varje gästsällskap är slitsammare än vad jag kunde tro (alternativt slitsammare än vad jag kom ihåg från 2016). Jag tycker också att det känns jobbigare den här sommaren, jämfört med förra, att inte få vara hemma. Vi bor mest hos Nils föräldrar och det går ju bra och de bor stort, men det är ändå något särskilt med att bo borta med hela sin lilla familj under hela sommarlovet. Ha allt i några väskor och inte riktigt kunna vara sig själv. Känns också som att det är mitt fel, eftersom det är jag som gjort valet som gör att vi måste hyra ut huset för att få ihop ekonomin. Vet att Nils absolut inte klandrar mig, men jag har ändå dåligt samvete för att det inte är någon avslappnad eller ekonomiskt bekymmersfri sommar i år heller.

Höjdpunkten av stress skedde i måndags, då vår diskmaskin drog sista sucken timmar innan Nils skulle dra iväg med barnen så att jag kunde städa inför gästerna som skulle anlända nästa dag. Då var det ingen go stämning. Men det löste sig genom ett panikartat kreditköp av ny maskin och genom att Nils tog på sig rollen som något slags VVS-proffs och fick skiten installerad.

Alla våra hus-uppdateringar sker i panik, känns det som. Spishällen fick också bytas snabbt och på kredit för att den gick sönder när vi hade hyresgäster på ingång. Vi är verkligen inte de där husägarna som sparar ihop en buffert och gör genomtänkta och helgjutna renoveringar. Men men, det går ju det här också.

Sedan vill man ju att barnen ska ha good timez, så det gäller att orka hitta på skoj. Vi har varit och campat och kollat på inspelningen av Sommarlov i Malmö. Ska försöka få ihop en liten tipslista kring det.

Och i dag gjorde vi repris på förra årets lyckade utflykt till Ängelholm. I år uppade vi vårt game med kylväska fylld av god picknick.

Det är så mysigt i Hembygdsparken. Förutom den stora lekplatsen med grillmöjligheter och glasskafé finns det massa roliga påhitt överallt.

Bossa blev vild när hon upptäckte den här skylten.

De droppade en gemensam krona.

Bo: "Man ska inte säga vad man önskar sig."
Ben: "JA ÖNSKAL MEJ EN HELLO KITTY-LYGGSÄCK!"

Lite kul att se tillbaka på ens kanaler och jämföra samma situation med föregående år. Här är Bo lite blasé kring åsnan.

Förra året var hon mer i gasen.

Ben har dock bibehållit samma varma känslor till exakt den här flodhästen i parkens karusell. Han har även hållit fast i stilen. (Översta bilden är alltså från förra sommaren, nedre från i dag.)


Jag kan verkligen rekommendera den häringa parken. Allt utom ponnyridningen och karusellen är gratis och det är så fina miljöer.

Vi har bestämt att göra årlig tradition av utflykten. Och nästa år ska jag och Bo testa höghöjdsbanorna. Såg så kul ut!

Vi hade tänkt testa i dag redan, men regnet tog oss, så vi fick äta glass i bilen i stället.


Ps: jag bad Nils ta en bild på mig. Kom på att jag måste be om det ibland, så att det syns i våra familjesemesteralbum att mamman var med.

söndag 16 juli 2017

Att vara kvinna är bland annat att ha händer som fnasar och snippa som spricker

De två sista äventyren (skulle ju göra minst ett äventyr om dagen) under WEEK OF FUN blev Lundbybadets utomhusbad på torsdagen och Lek och bus-landet på fredagen. Sedan gick barnafadern på semester och livet blev enklare.

Älskar att vara mycket med mina barn (doh), men just nu är det jobbigt med Ben som ständigt, i varje ögonblick, testar om min kärlek är villkorslös.

Det är den. Men bläää vad det är urlakande med de konstanta bråken.

På kvällarna säger jag att jag älskar honom vad som än händer och för alltid. Då säger han att han älskar mig också och så kramas vi jättehårt. Känns som att han behöver stryka ett streck över det som skett under dagen (dagtid säger han uttryckligen att han inte älskar mig) för att kunna komma till ro och somna. Det är en fin stund. När han sedan vaknar morgonen efter dröjer det fem-tio minuter innan han kommer på att han ska vara arg och besviken. Det är också en fin stund. Sedan svartnar det för honom och så börjar det om...

MEN this too shall pass och nu är hela familjen ledig. Nils och barnen är i Halmstad och jag ska snart ansluta. Ska "bara" städa klart huset inför AirBnB-gästerna som anländer i dag. Ett gäng fotbollsdomare som är i Göteborg för Gothia cup.

Det är pyttelite deppigt att jag njuter så av att gå runt och städa i ett tomt hus. Att det är min lugnaste och skönaste tid. Är inne på andra dygnet nu och har helt klorfnasiga händer, men är liksom rätt tillfreds.

I dag la SR ut mitt andra Tankar för dagen, förresten.

Jag måste nästan skamduscha när jag hör presentationen. "Kommunikationsstrategen Maria Hellbjörn." VEM TROR JAG ATT JAG ÄR? Usch och fy.

Men jag pratar om snippor som spricker och det kan inte bli för mycket snippsprickeri i public service, tycker jag, så därför är jag liksom ursäktad. Sa jag själv till mig själv...

onsdag 12 juli 2017

Loppis i en annan del av Kungsbacka och en nöjespark mitt i industrisemestern

Bossas, Bens och mammas WEEK OF FUN fortsätter oförtrutet, trots en viss ... trots från en av deltagarna.

I går åkte vi till Kungsbacka där vi träffade Katten och bebis-Marit på Röda korsets second hand. Jag hittade en klänning till Ben som jag tyckte var både fin och praktisk (skydd mot sol och så) ...

... och Ben hittade en liten brudklänning helt på egen hand.

Jag köpte också en del ugnsfast. Mmm, ugnsfast.

Och så sov vi över hos Katten i Anneberg och åkte allihopa till Liseberg i dag. Här ska vi precis åka Kaffekopparna. Det var rol! Älskar att Coop samarbetar med Liseberg i år så att man kan hämta ut åkpass på MedMera-poängen. Ja, jag tjatar en del om pengar och att saker är dyrt, men det handlar ju så mycket om pengar när man ska ta sig fram och göra saker, no? Vi är oerhört privilegierade som äger vår bostad, men vi har inget sparat och inte så mycket "ta sig fram"-stålar. Det är verkligen månad till månad. Så att kunna köpa entré och åkpass med Coop-appen är guld och gröna skogar värt. SOM Ben gillade karuseller, förresten. Han är precis lagom lång för att få åka det mesta i Kaninlandet och trots milslånga köer hann vi en del.

Stackars Bo, dock, som inte fick åka så många av de vilda rajdsen hon ville hinna med. Det var köer från här till evigheten. Vi klämde dock in en tur på Lisebergsbanan, trots att jag och Nils sa att det skulle bli en väldigt lång väntan och liksom hintade om att det inte var värt det. När vi stod där i kön så sa hon bland annat:

"Mamma, det här är så värt det. För vi har verkligen förtjänat det här."

Och:

"Mamma, tack för att du stod på min sida förut. Att du stod upp för mig när jag ville åka."

Hon har så vuxligt språk ibland, mitt sexåriga barn.

tisdag 11 juli 2017

Ett idogt jobb och tankar för dagen

Vi tog oss in till stan i går och mötte Nils på Bergakungen för vår allra första familjesittning på bio. Bossa var SÅ peppad, så fallet blev högt när vi upptäckte att jag köpt biljetter till visningen med engelskt tal. Själv blev jag arg, för jag tyckte att Nils kunde ha fixat biljetter. Han som inte hade barn runt sig  hela dagen och dessutom satt vid en dator. Ändå kom det där whatsapp-meddelandet "löser ni biljetter?" på eftermiddagen och projektledaren i familjen biföll.

Jaja, det gick att byta till klockan 18-visningen i stället och vi hade det bra på Hedens lekplats i väntan på film. Dock föll min planering om att äta middag hemma efter bion pga detta, så vi fick göra en Lasses på Heden-abbrovinch. Gott och allt det, men gud vad dyrt ett enkelt biobesök plötsligt blev.

Biobiljetter, drygt 400, popcorn till lekplatsen (Ben vägrade lämna bion utan popcorn, han kom ju dit för popcorn) 40 spänn, middag på Lasses cirka 200, ny omgång popcorn och dricka till alla, cirka 150, parkering i fyra timmar, 100. 

Tjatigt att hänga upp sig på vad allt kostar, men gud vad allt kostar.

I alla fall, på väg hem la jag mig i fel fil vid Ullevi, varpå jag mumlade något fult ord så att Bo fattade att jag kört fel. Då suckade hon högt och sa:

"Nu kommer vi aldrig hem, för att du körde fel, mamma. Och dessutom klantade du dig med bion."

Jaja, ett idogt jobb.

I dag sänds förresten mitt första Tankar för dagen. Det handlar om det sorgligaste jag vet. Jag hoppas att det här inte kommer att landa fel hos min släkt. Jag försöker peka på en norm (som jag ju gör mest hela tiden) och inte på något personligt, även om det klart blir personligt att prata om familjen. Skulle bli jätteglad om ni säger vad ni tycker om det.

måndag 10 juli 2017

Bossas, Bens och mammas WEEK OF FUN

Så lämpligt att min ensamvecka (Nils jobbar) med barnen skulle föregås av en barnfri dito. Då är man ju extrasugen på  att mysa runt och hitta på grejer och lite mer tålig vad gäller skrik och panik. 

Vi har bestämt oss för två saker: den här veckan ska vi äta glass minst en gång om dagen och så ska vi hitta på minst en äventyrlig sak per dag. 

I dag började vi starkt med ett mycket tråkigt besök på Närhälsan. Vi har så många kallelser på Bens bord nu (en måndag i augusti har vi tre läkarbesök på samma dag, eh) att jag inte ens visste varför de ville ta blod i dag, men de förklarade att de bland annat skulle kolla hans immunförsvar samt hur han tolererar gluten. Det var INTE kul att stickas och tappas...

... men ännu värre var det med urinprovet (som inte ens gör ont?!?!). Jag trugade och mutade (se bild) under en timmes tid. Sedan blev han för nödig för att kunna stå emot. Skrek dock som fan när jag höll muggen under. Han ville "BALA KISSA I VATTNET!". Blev tillräckligt för att ta prov i alla fall, kollade med sköterskan. 

Efter den morgonen kunde dagen bara bli roligare. Vi drog till Kyrkbytorget och köpte glass...

... och fick välja vad vi ville (vilket betyder att jag styr in dem på grejer som kan hålla dem sysselsatta en stund) på Kyrkbyns 2nd hand. Bo fick äntligen loom-bands som hon önskat sig länge.

Ben är ju tokig i sina hästar. Han fick en ny little ponny och en målarbok. 

Joråsatt ... nu är klockan 11:33. Nästa aktivitet är Dumma mig på bio klockan 16. Får se vad vi hittar på fram till dess. Bossas, Bens och mamma WEEK OF FUN rullar vidare. 
 


torsdag 6 juli 2017

Sizzle and smooth

Högt och lågt på bloggen nu, men hudvård va? Skönt det kan vara.


Jag har nu testat The Ordinary-produkten AHA 30% + BHA 2% Peeling Solution. Helt och fullt inspirerad av Kakan har jag velat testa det där med att syra ansiktet ett tag. Det ska ju vara magiskt. Ut med det gamla kläggiga och fram med nytt och fräscht. Bränn ut porerna, bara!

Och det gör verkligen skillnad. Eller det gjorde på mig i alla fall. Efter andra gången, tidigare i dag, kunde jag inte sluta skölja ansiktet när de tio minutrarna gått kändes min hy annorlunda när jag sköljt mig. Helt mjuk och jämn, liksom. Kanske vill jag läsa in för mycket positivt i det här, men jag tycker mig också se en skillnad.

Det sved rätt bra under de första minutrarna, men la sig ganska snabbt. Jag kände ingen direkt lukt, men färgen är blodröd, så det är lätt att vara säker på att man fått bort allt.

Annat positivt är att både den här och hyaluronsyran och squalane-tjofräset kommer med små pipetter. Känns mysigt att hålla på med de små dropparna.

Även primern var toppen. Blev helt len. Älskar också att jag nu, om jag vill, har så många moment i min rutin. Stå där i badrummet och ta hand om mig.

INTE ALLA MÄN (men varenda kvinna)

Jag pratade med Nils och en kompis i går om Bråvalla och Knyckare och nämnde att jag blev våldtagen när jag var ungefär 20. Alltså jag fattade inte då att jag blivit våldtagen, men jag blev överraskande fastspänd med handklovar i en sänggavel och han som gjorde det tryckte in sina fingrar i mig fast jag inte ville. Så det var ju våldtäkt. Vet jag nu. Men alltså det var ju så himla normalt. Att bli tagen PÅ snippan på uteställen hände ju jämt. Så att någon skulle in där … även om jag inte ville. Och förresten var jag ju full och hade följt med honom hem och trots att hela min kropp – inklusive min mun – sa nej så hade jag ju försatt mig. Och vi vet ju hur killar är…

I alla fall så blev Nils förvånad över att det hänt. Och när min vän, under samma sittning, berättade sin våldtäktshistoria – ofrivilligt penetrerad på ett hotellrum på charterresa i 18-årsåldern – blev han liksom ställd. 100 procent av snippbärarna runt bordet hade blivit våldtagna. Ingen av oss hade anmält eller gjort en grej av det eller ens pratat om det som att det var något trauma. 

Men även om det inte är ett trauma så sätter det sig. Varje situation med en man är en potentiell fara. Man gör riskbedömningar, hela tiden. ”Okej, nu är jag ensam med hantverkaren/naprapaten/chefen och ingen ser mig och dörren är stängd. Hur bedömer jag den här situationen? Hur ska jag planera min kväll, hur tar jag mig hem, hur bemöter jag olika personer på internet, vem får se mig, var kan jag befinna mig?” 

Jag fick en hand innanför trosan på en jobb/bransch-fest en gång. Han som gjorde det dök senare upp på en ny arbetsplats, den här gången som kollega. Han hade glömt mig och tafsade igen. När fyra andra kvinnor på jobbet gett uttryck för att han trakasserat dem sexuellt gick vi samman och anmälde. 

HR-chefen på företaget frågade mig om jag kanske övertolkade. Kunde det inte ha varit fråga om en komplimang? Jag slutade sedan. Han är kvar. 

Mitt livsutrymme är begränsat på grund av hotet från män och jag har liksom accepterat det. Det är så normaliserat. 

Men tänk om det kunde få pågå en musikfestival under tre dygn där man kunde få släppa ner axlarna? Inget hot. Lämna våldtäktskulturen för några dagar. Mysigt det skulle vara. 

tisdag 4 juli 2017

Det är inte Paula's choice, men

Två löftesrika inköp i dag. Dels ett ... tadaaa TÄLT. Vi tänkte testa campinglivet i sommar. Jag inser att det kan vara en idé som låter roligast i teorin. Det kanske blir kallt och regnigt och surt och jävligt. Men innan jag vet säkert så tänker jag att det blir alldeles underbart.

Planen är att hitta en camping med kul för barn i närheten av Malmö (någon som har tips?) så att vi kan vara på plats tidigt på inspelningen av Sommarlov någon dag. Hade gjort Bossas sommar.

Min oerfarna campinghjärna tänker nu att fördelen med tält är att det blir mysigt och som ett äventyr. Och OM det inte skulle vara för oss får vi väl sälja det. Skulle det däremot vara up our alley har vi massa kul framför oss. Kostar ju nästan ingenting med tältplats jämfört med till exempel en stuga, på en camping. Heja Sverige friskt humör, nu kommer vi. Ska bara köpa sovsäckar, liggunderlag och ... kåsor och sporks (?) också.

Andra inköpet gjorde jag för ett tag sedan, men jag fick hämta ut paketet i dag.

There's a time and place for everything och efter att barnen gjort inträde i mitt liv har det inte varit läge att lägga lika mycket på hudvård som jag gjorde förut. Vilket är helt vrickat, ju, för om man någon gång behöver bra dermagrejs så är det väl i tider av sömnbrist, ständig oro och en konstig känsla av att alltid vara jagad?

I alla fall. Efter Bo gick jag från Dermalogica till Nivea  eller Apotekets billigaste och efter Ben (eller kanske mest efter att jag slutade lönearbeta med en mycket dynamisk månadsinkomst till följd) hamnade jag i Cien-land (ja, det är Lidls egna märke). Inget fel på det, såklart, men jag lyssnar på Under huden och har allt drömt om lite mer fräsande resultatinriktade prylar, jag också.

Men jag har inte råååd med de syror som Kakan tipsar om :(


Men så var det budgetspecial i två avsnitt av Under huden och Kakan nämnde liksom som hastigast (jag fick spola tillbaka) The Ordinary. Det är alltså produkter med de där ingredienserna "alla" pratar om – fast billigt. KAN DET VARA BRA?

Snart får jag veta, för i kväll ska jag fräsa loss med bha-syra toppat med aha-syra och fuktbindande hyarulon och kanske den som heter "100 % plant-derived squalane" som jag inte har någon aning om  vad det är, men som jag köpte för att komma upp i fri frakt.

Återkommer med utvärdering.

måndag 3 juli 2017

Mig äger ingen

I går körde jag Flams och Trams till stora torget i Vara och mötte upp mina föräldrar som körde från Värmland. Vi brukar göra så, mötas längs med vägen, så att vi inte behöver lägga en hel dag på överlämning när det är dags för all inclusive hos mormor och morfar. Fast den här gången var de extra snälla mot mig som bara behövde köra 10 mil enkel väg medan de fick 17.

I ALLA FALL så skrek jag av glädje när jag kom hem i går kväll efter överlämningen, för nu ska jag och Nils vara barnfria i nästan en hel vecka. En vecka utan att behöva hämta, lämna, tjata, natta, stressa osv. Vi kan äta middag hur sent vi vill och vad vi vill. Vi kan ses på stan efter jobbet och göra vad som helst. Vi kan städa huset och njuta av att det kommer att vara fint även dagen efter att vi städat.

Det är nästan lite stressande med alla dessa möjligheter. Men det överskuggas av den enorma frihetskänsla som rasar i kroppen min för tillfället. I dag, till exempel, ska vi dricka öl och gå på Pingisklubben på Pustervik.

Dock att mitt stora barn sa så här i bilen:

"Mamma, när vi ska vara i Värmland utan att du ska vara med så är det som att du lämnar bort oss på barnhem."

Och när vi skildes åt sa hon:

"Hej då mamma. Vi ses aldrig igen."

fredag 16 juni 2017

Radiomanus och lifehacks

Jag är fortfarande i överlevnadsmode. "Om jag bara tar mig i genom den här veckan och nästa så kanske..." Ni vet, hemskt mycket jobb, hemskt mycket annat. Den här helgen ska jag jobba större delen av söndagen och göra två roliga saker på lördag (1. hänga med Ylva som gör ett mycket efterlängtat besök i Göteborg, gud vad jag ser fram emot detta 2. på kvällen/natten ska jag på releasefest för min kompis Carl-Henriks nya poesisajt). Det blir bra, men jag känner stressen av att inte vara färdig med texter jag tänkt att jag skulle vara färdig med nu.

Har jag sagt att jag ska göra några "Tankar för dagen" i P1 i sommar? Har spelat in två och ska spela in två till. För mig är detta så enormt stort att ångsten går på full blås när jag tänker på det. Att få en arena i public service där jag får prata om vad jag vill. Så viktigt att det blir bra. 

I alla fall. Två sådana manus måste jag få ihop i helgen (de två jag redan spelat in handlar 1. om snippor som spricker (of course) och 2. om det sorgligaste jag vet). Därför känns det som lite stökigt att det är så mycket annat i helgen. Önskar att jag inte behöva jobba med politiken på söndag. Men samtidigt har vi ett val att vinna nästa år, så att... 

JAJA, DET ORDNAR SIG! 

I dag är Bo med på kontoret, för fritids är stängt. Nils gick göra en manöver och ta med sig Bo i morse när han lämnade Ben, så att det skulle se ut som att Bo skulle till skolan. Annars hade Ben krävt att få slippa förskolan. Och då hade det inte gått att jobba. 

Nä, nu ska jag försöka skriva manus. Ska bara berätta om två nya upptäckter som underlättar mitt liv när det är körigt:

1. Photo booth. OMG, det går att sminka sig vid datorn! Sist i hela världen upptäcker jag detta, men men. 


2. Städservetter från Lidl. Så bra grej! Har en i badrummet på övervåningen nu och ska köpa till toan på nedervåningen också. På under tio sekunder kan vi (läs jag, för det är alltid jag) nu fräscha till handfat och klosett, utan att behöva mecka med såpvatten eller ren fiberduk. Hurra! 

onsdag 14 juni 2017

Fin utveckling sedan jag gjorde det för 30 år sedan

I dag var det Bossas första skolavslutning och jag ska inte bli långrandig eller sentimental, men hör nu här. Alla elever i jämna årskurser (nollan, tvåan, fyra, sexan och åttan) och deras släkt samlades i gympasalen för show. En av konferenciererna, en sjätteklassare, påade förskoleklassernas framträdande så här:

"Och nu ska förskoleklasserna sjunga. Och tänk nu allihop på att det är viktigt att alla får vara sig själva. Du kan vara kille eller tjej eller något där emellan. Det spelar ingen roll, bara du är dig själv."

Och så klämde 70 sexåringar i med Lalehs "Bara få va mig själv". Tänk när de tar i från tårna och skriksjunger "jag ska aldrig ta skit igen".

SÅ STARKT.

Nu har hon sommarlov. (Eller ja, hon ska ju gå på fritids några veckor till, det är ju inte som att vi föräldrar kan vara lediga i tio veckor. Eller kan föräldrar det?)