torsdag 17 augusti 2017

Augustibo

Senaste nätterna har Bo varit orolig och det har varit mycket tankar och frågor skolstarten. "När jag gör läxor måste Ben lämna mig ifred." "Kommer det att vara kontaktbok i ettan också?" "På helgen måste jag göra läxor." "Jag hoppas att jag får hyllan bredvid Cornelia."

I dag var det dags för första dagen i 1D på Jättestensskolan och det tycker jag calls for a walk down memory lane. Här kommer olika varianter av Augusti-Bo genom åren.

Augusti 2010. Boplats: i min mage. Vilket får illustreras av en bild på mig och Nils när vi gick på cirkusfest.

 Augusti 2011. Alltid vind i håret, alltid lite orange om näsan.

 2012. Väldigt glad efter första hämtningen hos dagbarnvårdaren.

 2013. Nu också med en lillebror!

2014. Första dagen på förskola. Innan vi gick såg hon sig i spegeln och upprepade "det där är ett förskolebarn, det där är verkligen ett förskolebarn". När Ben tultade in i bild sa hon "det där är inte ett förskolebarn".

 2015. En mycket kort period kom hon in till storsängen på nätterna, där antingen jag eller Nils sov (eller försökte sova). Jag saknar det. Vi (alltså jag och Nils) har precis börjat sova i samma säng igen (efter många år av nattlig barnjour) och nu hoppas jag att Bo eller Ben eller båda kommer in och knör ner sig mellan oss när de vaknar mitt i natten.

 2016 med hatt i Berlin. Gud vad jag vill åka dit med familjen igen. Kanske till våren? Kämpa byrån – ge mig bonus.

Och så i dag. Den stora dagen. Otroligt förväntansfull och pirrig. Nils följde med henne och stannade en stund. Det gick bra och hon berättade jättemycket om dagen när jag hämtade henne. Kul, annars brukar mina frågor mest besvaras av "vet inte" eller "kommer inte ihåg".

måndag 14 augusti 2017

Arga listan

Jag var lite arg nyss, för HBO Nordic la av när vi var mitt i senaste Game of thrones. Nu verkar det funka igen, så nu är jag superduperglad. Men jag tänker försöka minnas arg-känslan när jag går in i arg-listan som jag hittade hos Jenny.

Obehagligaste jag vet: 

Det som får mig så där ewww är stängda toaletter som avslöjar massa bajsränder vid öppning. Hände tre gånger i veckan på min förra arbetsplats. Städade alltid bort respektive lämning innan jag bestämde mig för att det fan fick vara nog. Givetvis mötte jag min chef på väg ut från det toabesöket. Annat obehag: smaskljud vid ätning, spottningar, människor som håller för ena näsborren och snyter sig genom att fräsa fritt, att gå i den där underjordiska passagen mellan centralstationen och t-banan i Stockholm.

Absolut inte min killtyp: 

Den där som skriver om sig i tredje person på sin LinkedIn-profil eller den som tycker att höjden av feminism är när kvinnor visar sig nakna "på sina egna villkor" eller den som tänker att hela världen är hans och så tar han sig fram för att han tänker så och det funkar.

Absolut inte min kompistyp:

Hmm, jag vet inte riktigt. Hemskt nog de senaste åren så är det väl kanske den som skickar jättemånga tips på böcker att läsa, filmer att se, artiklar att läsa och sedan följer upp med frågor om vad jag tyckte. Jag hinner ju ingenting och får bara dåligt samvete för att jag inte tar vara på det som jag får. Mina bästa kompistyper nu är de jag kan prata whatsapp med helt kravlöst och/eller sporadiskt och samtidigt veta att när vi väl ses så är allt fint. Jag är verkligen ingen närvarande vän nu. Förlåt alla.

Sak som får mig att sluta vara vän med någon på Facebook:

Jag har nog bara tagit bort en person och det var för att relationen (kompis) tog slut och jag var så ledsen för det. Annars döljer jag.

Sak som får mig att ranta loss i kommentarsfält:

Nivån på min PMS.

Då slutar jag följa en blogg/ett instagramkonto:

Om det går från personligt till för reklamigt eller bara tråkigt (IMO).

Äckligaste mat jag vet:

Detta är kanske att betrakta som knepigt, men tårtor och mjuka kakor växer till svårsväljbara grejer i munnen på mig.

Äckligaste drycken:

Flädersaft, mjölk, porter/stout, drinkar med coca cola.

Blir arg på: 

Amen oviljan att kännas vid att det förekommer orättvisor för att man själv inte är utsatt. Har väl tagit upp Lotta Lundgrens sägning ett antal gånger nu, men att säga att det inte finns exempelvis en könsmaktsordning för att man man själv lever så jämställt är som att säga att det inte finns någon hunger i världen för att ens eget kylskåp är fullt av god korv.

Sämsta bok jag läst:

Jag tror vi behöver prata faktiskt av Jon Jefferson Klingberg.

Sämsta serien jag nyligen sett:

Jag kollar inte vidare på serier om jag inte gillar dem (till skillnad från böcker som jag har svårt att avsluta olästa). Fast nyligen såg jag alla avsnitt av Friends from college trots att den bara var mjähä. Andra säsongen av The Magicians var också rätt kass.

Sämsta karaktären i en film eller tv-serie:

Bara för att jag har det färskt i minnet så säger jag författaren i Friends from college. Han som gör dialekter när han blir upprörd. Så störig karaktär.

Sist jag ville ta till knytnävarna:

Det har jag aldrig tänkt på att göra. Har jag det inte i mig, kanske?

Sist jag skrek så skrek jag till det här:

Höjde rösten kraftigt mot min far pga det jag beskriver i förra inlägget. Kanske att jag även skrek? Annars skriker jag tyvärr på mina barn flera gånger i veckan. Jävlar vad de bråkar.

Fulaste plagg jag vet:

Alltså sådana där herrskor som liksom varken är sneakers eller "sko-skor" eller sandaler eller träningsskor utan någon konstig blandning. Typ vanligaste skon jag ser på killar.

Det skriker jag när jag blir arg:

NEJ SLUTA! om det är mot barnen. Om det är för att jag slår mig eller kommer på att jag glömt något viktigt skriker jag nog oftast FITT! och sedan ändrar jag till något mer okej som fan eller helvete när jag kommer på att jag inte ska säga fitta.

söndag 13 augusti 2017

Tjejkast

First rule of blog: du inleder inte en bloggpost med att ursäkta varför du inte bloggat. Men jag gör det ändå, för jag vet inte. Jag har inte mått så bra helt enkelt. Den här sommaren har varit extremt tuff. Jag har känt utbrändhetstecken (tror jag) i hjärnan, tappat minnet och varit ledsen. Det har liksom varit motsatsen till att vila sedan jag gick på "semester". AirBnB-uthyrningen med all logistik och städning var stressig. Och sista (kanske någonsin?) gästerna vi hade var lite mer ... krävande än alla våra tidigare gäster. Bland annat fick vi panikköpa ett nytt kylskåp för att de påstod att vårt inte funkade (det funkar) och så var det en del annat krångel att hantera. Och att leva i en kappsäck innebar att vi fick nyttja våra generösa släktingars uppehällen och det är superlyxigt att vi kan göra det, men det är också utmattande att leva utanför sitt hem (återigen, vet att jag är privilegierad) med människor som kanske inte alltid är helt up to speed med vad det innebär att leva med barn. 

Jag är helt slut. Men eftersom jag har världens bästa jobb, arbetsplats och kollega så kommer det att ordna sig. Jag vilar på jobbet. 

Allting avslutades i alla fall med att jag först tog ut alldeles för mycket frustration på min mamma när hon och pappa skulle ta barnen förra veckan. Det var planer som ändrades och saker som jag inte tyckte kommunicerades på ett sjyst sätt och så brast det. Men det var ändå ingenting jämfört med nu i helgen, när de kom tillbaka med barnen och stannade över i Göteborg en natt. 

Det är ju inget unikt att ha nära familjemedlemmar som "inte håller med en, politiskt". Det är väl bara att bita ihop och prata om annat. Men ... nu brast alla dammar mellan mig och min far. 

Det började med att vi lekte en lek med barnen och han använde uttrycket "tjejkast". Jag bad honom att inte använda uttryck där man kopplar ihop kön med egenskap eller attribut när han är med barnen och då barkade det loss. Han började med det vanliga "jag säger vad jag säger och det betyder ingenting och jag är som jag är". Jag underbyggde mitt önskemål med att säga att "tjej" eller "kvinna" som prefix ofta används i nedvärderande syfte, typ "du springer som en tjej" och att jag inte vill att mina barn (eller några barn) ska behöva pådyvlas dito. 

Då hamnade vi snart här:

"Men det är ju faktiskt så att män är flera hundra gånger bättre än kvinnor på fotboll." (Äkta citat från min far.)

Och snart var vi i en diskussion som handlade om att egentligen allt jag står för och till och med sa upp mig för att kunna ägna mig åt är "onödigt" och att jag borde "tänka på annat". 

Jag kanske inte borde, eller? Men jag gav mig in i det. Igen. Försökte förklara varför jag inte står ut om jag inte bidrar till att jobba mot diskriminering och för jämlikhet och mänskliga rättigheter. Varpå jag fick höra att det inte förekommer diskriminering och att det inte finns någon könsmaktsordning och att allt är upp till individen och bla bla bla. Återigen: det vanliga. 

Här är det ju dead end. Det går inte att diskutera med en person om det finns 0 procent chans att han ens öppnar ögonen för att det förekommer orättvisor. "Det finns ingen rasism i Sverige. Det finns ingen sexism. Ingen diskrimineras i sjukvården eller på arbets- eller bostadsmarknaden." 

Men jag KUNDE INTE svälja det den här gången. Kanske är det sommaren av total stress som gjort att all bets are off, men det gick inte. 

Men givetvis kom vi ingenstans, förutom till läget där röster höjdes och min mamma cirkulerade oroligt och bad oss sluta och i stället prata om annat. 

Pappa bad mig bland annat att sluta göra en grej av allt och att inte hänga upp mig så mycket på allting. 

Jag sa att det är väldigt lätt att säga att man ska sluta hänga upp sig om man själv sitter mitt i normen och aldrig själv utsätts för diskriminering eller trakasserier. 

Pappa skyllde all världens orättvisor på individer ("vadå män som hatar kvinnor, titta på Arbogafallet!) och sa att det allra bästa är att göra ingenting, så löser det sig organiskt. 

Jag poängterade att det är otroligt historielöst att säga så. Att det är att förringa den kamp som föregick exempelvis kvinnlig rösträtt. 

Pappa hävdade att rättvisa är väldigt subjektivt. 

Jag hävdade att FNs konventioner om mänskliga rättigheter ändå är rätt osubjektiva.

Pappa viftade bort allt med att jag bara ägnar mig åt identitetspolitik och att allt jag påstår förekommer på en strukturell nivå bara är "olika känslor jag har".

FRUSTRATIONEN VAR REAL.

Sedan gick jag och Nils och spelade shuffleboard och så blev det en ny dag och mamma frågade hur shuffleboarden och kvällen varit. 

Jag svarade att det var bra och kul, egentligen, men att en grej som hände precis i början ändå la sordin på stämningen. 

Det var så att Nils gick och köpte öl själv precis i början och då var jag ensam och hörde hur ett gäng män pratade om att de i kväll skulle "gå på fan allting, allt som andades och hade puls". Sedan började de ropa åt mig "HAR DU PULS, VA, HALLÅ HAR DU PULS ELLER?" och det kändes obehagligt och jag sprang därifrån och sedan låg det liksom kvar som en dålig känsla resten av kvällen. 

Jag berättade det här för mamma och pappa när de undrade om kvällen och så passade på att säga till pappa att "ja, det snuddar ju vid det som vi var inne på i går, att det för mig är en helt normal händelse, som sker hela tiden, och som gör att jag funderar på saker som kvinnohat och utsatthet".

Medan mamma var chockad över vad som hänt (alltså det var ju en helt normal händelse som jag inte ens hade nämnt om det inte var så att all bets are off nu och att jag ville försöka påverka min far) så sa pappa ingenting. Och när mamma frågade vad han tyckte så var han bara "VA? Oj, jag hörde visst inte, nej det där missade jag."

Jag upprepade vad jag sa, men IGEN så gled hans ögon ner i tidningen som han hade framför sig. Det är som att han är immun mot berättelser som inte styrker hans tes om alltings tillvaro. Det är nästan komiskt eller åtminstone intressant. Han. Lyssnar. Inte. 

Herregud vad det verkar vara svårt att öppna sig för nya tankar när man sitter så gott i den vita manliga normsoffan. Alltså detta visste jag redan. Men när det är min pappa så blir det så himla mycket feelings inblandat och jag tappar fotfästet. Vad fan ska man göra? Har någon några tips på hur jag borde hantera, för att slippa det grova ångestpåslaget? Jag fattar att det är det jag borde jobba med; hur jag tar det, inte hur vi har det. Men jag vet inte hur. 

tisdag 1 augusti 2017

Sliding doors och nostalgia locomotive

I dag har det varit mycket "could have", "would have". Vi är tillbaka i Göteborg och bor i den etta med alkov vi bodde i när det bara var jag och Nils (Nils föräldrar har kvar den, har hyrt ut den). I dag tog vi en walk down memory lane och kollade in gamla kvarteren, alltså Linné/Långgatorna/Masthugget/Slottsskogen, som vi hängde i för jämnan när vi flyttade från ettan till trean, med Bo på väg.

Vi gick till Plikta, Barnens zoo och fikade i Slottsskogen. Pekade på alla ställen vi besökte hela tiden när vi bodde på Tredjelång och Bo var en rultig tultis.

Vi gick till Plaskdammen i Majorna och försökte bada, men tyckte att det var för kallt så vi köpte pizza i stället.

Vi gick 20 000 steg (enligt min iPhone) och kollade in ställena vi trodde att vi kunde köpa ett tag för hundra år sedan. Som gaveln på den här radhuslängan i Kungsladugård. Minns visningen. Huset var så snett att det inte gick att ha vanliga dörrar, utan bara skjutdörrar, och Bo sprang omkring och tjöt av glädje för att allting lutade. Gick för 4,5 miljoner. Här någonstans tänkte vi om.

En fyra i Mors backe var vi också spekulanter på. Men det var en av de första vi kikade på och vi tyckte att det var så dyrt med 2,5 eller vad den landade på att vi tappade andan. Vad går de ens för nu? *kollar hemnet* Okej, 5,8 hej och hå. Tänk om ändå? Alltså inte tänk vilken bostadskarriär vi hade gjort, men vi kunde ha bott där och haft livet där och det kanske inte hade varit bättre än nu men det kunde ha varit. Undrar hur det hade varit?

Vi lekte på innergården hos den dagbarnvårdare (dagmamma) som vikarierade för Bossas ordinarie dagbarnvårdare och som hon gick till någon gång i veckan. Då var hon mycket mindre än vad Ben är nu och hon minns inget av det.

Vi gick också till lekplatsen som låg precis i anslutning till den lägenhet vi köpte 2010, på tredje lång. Flott utsikt vi hade med körkan där, va? Bo ville alltid klättra upp i den här, men var aldrig i närheten av att lyckas. Nu sprang hon upp för den.

Rätt in där bodde vi!

Vi avslutade vid Kino, som så många gånger förr, men i stället för att slå oss tog vi spårvagnen tillbaka till Johanneberg med mycket_sur_fyraåring™.

Den här backen har vi kläppt så många, många gånger, jag och Nils. 

Så här kunde det se ut i Johannebergslägenheten på den gamla tiden. För övrigt är det här den allra första bilden jag publicerade i allra första inlägget på bloggen. "Dagens hund" hade jag som tema ett tag. Oj vad jag är för trött för att orka tematisera och tagga nu. (Hunden på bilden heter Karo och bodde med Nils föräldrar till dess att han gick bort för ungefär ett år sedan.)

Nu är vi här med två av oss själva förlängda DNA-klumpar. Känslor all over the place osv.