lördag 30 september 2017

Fostrats olika

Fan vad svårt det är. Här sitter jag, natten före Bossas sjuårsdag och sjuårskalas och jag har fixat allt. Eller, jag har fixat:

- inköp av alla presenter
- inslagning och dekorering av presenter
- inköp av dekorationer och fika till kalaset
- förberedelse av lekar (skattjakt, fiskdamm, tatueringsstudio och ballongdjursverkstad)
- kommunikation med min och Nils familj
- städning av huset (helvete, det tog en hel dag)

Nils gjorde:

- utskick av inbjudningar via sms

Men då författade jag texten, delegerade uppgiften, följde upp och påminde om utskick.

Det blir ett bra kalas. Jag är lite orolig över om fidget spinners-erna som ligger i skattjaktslådan kommer att räcka, för tänk om det dyker upp gäster som inte osat (alla har inte svarat)?

MEN det är så jävla tråkigt att jag känner mig som skit. Det går verkligen inte att vinna när man är den som fixar. Jag bad Nils lösa morgonens frukostbricka och nämnde att "det är väl okej, för jag har gjort det alla andra år" och då fick jag två så snäsiga kommentarer.

"Hur känns det när du säger så där?"

"Det har varit mycket sådant senaste veckan, att du påpekar att du gör allt. Känns det bra?"

Jag VET att jag ska sluta "göra allt". Men om man inte planerar ett kalas ett par veckor i förväg blir det inget kalas. Och när det inte kommer några initiativ från motparten känns det osäkert att inte göra det själv. Och så får jag skit för att jag gör allt.

Jag funderar nu på att duka i ordning för i morgon, visa var alla skattjaktslappar ligger och sedan avvika. Hagabadet i Sannagården har ett dag-spa-paket jag kan tänka mig.

Hade det varit så fel?

Obs, har grov pms för tillfället och det spelar väl in. Men vad fan. Ska jag straffas ut med dålig attityd för att jag fixar och städar? Jag älskar inte att fixa och städa.

söndag 24 september 2017

Hashtag livet

Vad vill jag med att rada upp allt som ska hanteras hela tiden? Vill jag få sympatier för att dagarna är logistiska slukhål som gör att hjärnan susar? Jag vet inte, men jag tänker att det kanske blir intressant att titta tillbaka på uppräkningarna en dag, när vi inte har småbarn och inte sitter i styrelsen för ett föräldrakooperativ och inte är i uppstartsfasen av att driva bolag. Att vi kan minnas hur det var och  glädjas över lugnet (som jag föreställer mig komma skall).

Den här arbetsveckan var det städjour på förskolan en eftermiddag/kväll, föräldramöte på Bossas skola en kväll, styrelsemöte med föräldrakooperativet en kväll, öldrickning med kompis en kväll och trum- och simskola för Bossa en eftermiddag/kväll. Sedan kom helgen och den bestod av två barnkalas, ett dop, en vigsel med efterföljande bröllopsfest och en mat- och städjour på förskolan. 

Detta hade inte fungerat om inte min mamma kommit ner och hjälpt till under helgen. Det hade inte heller funkat att röra sig mellan tre kommuner under den festspäckade lördagen (dop i Särö, vigsel i Göteborg och fest i Mölndal) om vi inte haft bil. 

Så nu när jag är på väg att rinna ner i sängen utan att passera gå vill jag först rikta tack till: 

1. Carin Hellström, för enastående barnpassnings- och diskmaskinstömningsinsatser. 
2. Julia Aurora Mini Hellbjörn, för häpnadsväckande klipp i däcken under förflyttningarna. 


Det var ingen brud inblandad i vigseln i lördags, så jag tänkte att det var okej att jag lajvade gräddtårteklänning på bröllopet. Både dopet och bröllopet var förresten så himla fina och jag blev väldigt rörd. På vigseln hade paret tagit in en jättemustig kyrkokör som bland annat sjöng Kents "Utan dina andetag" och då kom tårarna, det kan jag säga.  

tisdag 19 september 2017

Är kärleken villkorslös? Vi testar!

Ben Bubba Hellbjörn. I dag har du drivit din vessel of life till vansinnets rand.

Jag fick en heldag med Ben i dag, för förmiddagens läkarbesök (en av ... kanske sju pågående remissbesök betades av i dag, hos ögonmottagningen på Drottning Silvias barnklinik) drog ut på tiden, så det var ingen idé att lämna på förskolan när vi var klara.

Det är en knepig tid nu, där ingenting är bra när Ben är med mig. Samtidigt vill han allra helst vara med mig hela tiden. Ni vet, den där svårförståeliga ekvationen. Ska inte tjata ihjäl mig om det, men jag är väldigt glad att Ben ska bo i Värmland hos mormor och morfar nästa vecka. Det vill jag ha sagt. Det är nog bra för alla inblandade.

För minnets skull vill jag föra till protokollet att Bens syn är bra, hurra, och de ser inget akut operationsbehov. Myomet han har haft i vänster öga sedan födseln har inte förändrats nämnvärt och så länge ögat inte är rött så är det ingen fara. Skönt att slippa ännu en narkosoperation den här hösten. Nu har han fått tid för att kläppa mandlarna i oktober (hurra igen).

När ögat skulle fotograferas funkade inga av doktorns och sköterskans trix. Ben gick in i arga räkan-mode och tryckte förtvivlat sina nävar över ansiktet. De kämpade på ett bra tag och sedan lämnade de rummet och mig med kameran. Lyckades efter en övertalning som nog hade låtit ganska intressant för en utomstående (och som ledde till löfte om både godis och glass) ta några bilder som imponerade så mycket på personalen att de tyckte att jag skulle börja jobba där.

Nu sover barnen och jag ska walk den här dagen off innan jag fortsätter med tvätt och så vidare. Det är bra att ha små barn, för då har man inte så mycket utrymme för ångest.

söndag 17 september 2017

Jag minns alla mina framkallningar och hur kukarna dök upp helt oombedda

Nu har alla i familjen varit magsjuka utom jag, Bossa senast natten till i dag. Men det ska vi inte tänka på. (När som helst kräks jag. Nej sluta!)

I stället vill jag berätta om de två lådor med foton, dagböcker, brev och anteckningsböcker jag kom över efter att Nils familj rensat vinden på Eklandagatan, där jag och Nils bodde för ett litet liv sedan.

Jag visste att jag tidigare var en frekvent dagboksskrivare och jag hoppades att jag någon dag skulle återfinna böckerna. Nu har jag gjort det. Och jag har inte skrivit "frekvent". Jag var besatt av att dokumentera. Mellan vårterminen -96 och någon gång 2002 skrev jag v a r j e  k v ä l l. Och så otroligt detaljerat. Varenda telefonsamtal, fika, inköp, interaktion, känsla, kompisars interaktioner med olika killar. Allt skrevs ned. Det var som att jag, efter några år som mobbad, ville bevara varenda sekund av att vara i en gemenskap. Jag har kommit till boken "1999" nu och behöver vin för att ta mig igenom den. Att läsa i dag, med feministiska glasögon, om det som var jag, då, kastar mig tillbaka åt helvete.

MEN. Jag ska inte gräva ner mig i det nu. Jag vill i stället kolla en sak med er. När jag gick igenom fotona från från slutet av 90-talet till början av 00-talet mindes jag något jag absolut glömt. Nämligen känslan av att framkalla en rulle film och upptäcka olika kukar.

Är det någon som känner igen sig i det?

Det hände så himla ofta. Jag hade ofta med mig kamera (tokig i att dokumentera, som nämnt) och jag minns nu så väl känslan av att få hem sina framkallade bilder och upptäckta att någon lånat kameran och tagit bild på sin kuk eller sin kompis kuk.

Är detta motsvarigheten till dagens dick pics? Dick pics innan det fanns smartphones?

Eller har jag en jättetrött spaning? Den kanske gjorts tusen gånger förr. Hur som helst. Minns att jag tyckte att det var jobbigt. Men ändå har jag sparat bilderna. Kanske tänkte jag att någon av dem skulle "bli nått" och så kunde jag utpressa.

torsdag 14 september 2017

12 kilo fyraåring minus en magsjuka, vad blir det?

Vi har varit tillbaka efter sommarlovet i drygt fyra veckor och har hunnit med:

Borrelia (Nils)
Förkylning (Nils och Ben)
Magsjuka (Ben)

När jag lämnade Ben på förskolan tidigare i veckan frågade jag en pedagog om den som hade städjouren dagen innan hade glömt tömma blöjhinken. Det hade hen inte. Men ett barn hade inlett dagen med en mustig magsjuka och väggen av magsaft var on point. Jag lämnade Ben med orden "Lycka till alla!"  och hoppades på det bästa. I natt vaknade jag av att Ben satt och skrek i ett hav av kräks. 

Att bli väckt mitt i natten har jag blivit van vid, men att väckas och behöva hantera mängder av spyor är värre. Rafsa ihop gosedjur, täcken och kuddar. Skrapa av det värsta i duschen och sätta igång en maskin. Bädda nytt. Duscha barn. Söva om. För att några timmar senare göra om det. 

Får väl slänga kuddarna förresten. Eller kan man få dem torra innan de börjar mögla? De prassligaste (de med fjädrar?) verkar inte vara tvätt- och torkkompatibla. Någon som har tips? 

I alla fall. Han har haft feber i dag, men inte spytt något mer. Lille ynket missade förskolefotograferingen som han sett fram emot och valt kläder till (kattstrumpor och hund/katt/fågel-klänning). 

Hoppas nu på superresistens hos resten av familjen. Jag och Nils fick rätt mycket kräks på oss och stannade hemma från våra respektive jobb av respekt för omvärlden. 

Ville väl inte säga så mycket med det här mer än att det är ett idogt jobb med allt.  

onsdag 6 september 2017

En väldigt god chilifrukt (som jag ska gömma från och med nu)

I dag ringde jag 112 för första gången. Ben stod på en pall bredvid mig och lekte med en rödlök när jag lagade mat. Han hade inga vassa knivar eller så och han var på ett riktigt överdåligt humör, så jag lät honom hållas och delade löken till honom när han bad om det. "Du vet att det kan svida i ögonen av lök", förmanade jag och återgick till mitt. Ser att han försöker pressa rödlök i vitlökspressen och kort därefter skriker han som INNEHELVETE och håller sig för ögat. Jag tar honom till badrummet och försöker hälla vatten i ögat på honom, men då får han panik och skyddar sig för sitt liv från min hemska attack. Sätter honom till slut i soffan med en våt handduk och ber honom hålla den mot ögat. Säger att det inte är farligt med lök och att det kommer att gå över.

Men det går inte över och en minut senare skriker han så att jag tänker att det måste vara något annat. Eller? Det bekräftas av att han skriker "INTE LÖK, VARMT!" och jag inser att han på något sjukt sätt ha fått het olja i ögat. Jag stod och friterade vaxbanor bredvid honom och jag höll avstånd och märkte inte att det skvätte, men eftersom han säger att det BLINNEL och är VALMT så måste det ju ha hänt? Panik uppstår i mig (och Bo som skriker och springer och gömmer sig) och jag får inte titta i ögat och jag häller ett glas kallt vatten över honom samtidigt som jag ringer 112 och den som svarar säger att jag måste in i duschen med honom och att jag ska ringa igen om det är allvarligt. Jag tappar glaset som jag håller i och det är glaskross överallt och jag får in Ben i duschen och duschar honom kallt och han får panik över vatten i ansiktet och skriker för full hals och när jag slutar så hulkar han att allt är läskigt och att han är blöt i håret. Det verkar ha lugnat sig med ögat i alla fall och vi läser Bamse till dess att Nils kommer hem och tar rätt på glaskrosset.

Tänker att fan, det måste ha varit lök ändå, som skvätte från vitlökspressen.

Senare på kvällen öppnar han ögat så att vi kan titta och det är rött, men inte farligt.

Ännu senare på kvällen hittar jag det här. Han hade inte bara varit på rödlöken. Han hittade även Cathrins egenodlade vansinneschili som är så stark att den, enligt uppgift, bränt snoppen på en som skulle kissa dagar efter han hanterat chilin. Det är en fruktansvärt stark chili. Stackars lilla goa sura älsklingsBen vad ont det måste ha gjort. Men mycket bättre än kokande olja. Mycket bättre.

tisdag 5 september 2017

Dagarna

Hänt sedan sist:

- Ben ska utredas av Barnneurologiska kliniken, för att få koll på viktiga saker före skolstarten. Fick veta från dem häromdagen att de har ett års väntetid... Samtidigt fick vi papper att fylla i och det var brådskande att skicka tillbaka dem. Bland annat ska vi fylla i alla ställen han har varit på så att de kan be att få ut journaler. Fanns typ en rad att skriva upp dessa ställen på. Vi får skriva väldigt, väldigt smått. 

- Ben har åkt på en tjottablängförkylning som gjort att han tappat rösten. Så pass ynklig nu och andningen på nätterna är ej bra. Har placerat dubbelmadrasser bredvid hans säng så att jag kan ligga och nattvaka.

- Vardagslogistiken är 4 real. När Nils klev rätt från borrelian in i en förkylning var det i princip som att jag inte tillät honom att bli sjuk på nytt. "VI HAR INTE RÅD MED DET." Han är nog sjuk ändå nu, men säger att det är okej att lämna/hämta/natta/städa. Jag är för hemsk.  

- Bossa är väldigt orolig. Jag har fått rita hur klockan ser ut när den är 16:30 och hon har med sig teckningen till skolan så att hon kan jämföra med sitt armbandsur och på så vis veta när vi kommer och hämtar. När det är simskola hämtar vi tidigare och då är hon väldigt stressad över att vi inte ska hitta henne, för då kan hon vara antingen i bamba eller i vanliga klassrummet eller på "den andra" skolgården. Vi har inte inte hittat henne hittills, men hon kan inte tro oss när vi säger att vi alltid kommer att hitta henne. Överhuvudtaget försöker vi säga att det såklart är okej att känna sig orolig och ledsen, men att hon inte måste oroa sig för något, för det är vårt jobb. Men det biter inte. Annat hon är orolig över: att vi ska glömma frukt till mellanmålet, att vi inte kommer att ha råd med vissa saker när vi köper något annat, att hon gör fel val när hon får välja mellan en sak och en annan, att hon inte ska orka med skolan dagen efter om hon inte somnar i tid och en massa andra saker. 

Vi glömmer inte frukten på morgonen. Den ska vara delad (fått lapp från skolan), så vi delar och sätter gummiband runt så att den inte blir brun. 

- Jag och Kajsa har extremt mycket att göra närmsta veckorna. Prekärt bekymmer, men jag är så stressad över att vi inte ska hinna. Det bidrar till min rädsla att till exempel Nils ska bli sjuk så att jag inte kan jobba så mycket. (Jag försöker hålla rädsla och oro i schack inför barnen, pga föregående punkt. Alltså inte det om äpplet utan det om Bo.)

- Vi har testat Linas matkasse för att få en så kallad enklare vardag. Gud så besviken jag blev. Rätterna var till exempel pizza som bestod av ajvar på hönökaka samt färdig tomatsoppa. Barnen åt absolut ingenting den veckan.

- Jag har många tankar om sista Game of thrones-avsnittet.

- Vi har bestämt oss för att skaffa ett badkar till badrummet på övervåningen. Detta kanske jag har nämnt? Jaja, det tål att nämnas igen. Jag ska få bada i vinter. 

- Jag vill blogga om allt det ovan samt göra mer dagboksblogg för det är så kul att ha sedan. Men jag orkar nästan ingenting när barnen gått och lagt sig, så då måste jag kolla på Idol eller Grand designs och sedan är klockan sex och det är ny dag och jag står där med äpplet och gummisnodden igen.