tisdag 31 oktober 2017

Sloppy parenting och paranoia

Snälla, kan någon bra förälder ställa upp och påminna oss om när det är dags för viktiga events som "bus eller godis". Vi missade det förra året också och i år hade jag planerat att köpa nya utklädningsgrejer till barnen (Ben vill vara kaninkattprinsessa och Bossa hade spanat in en kattdräkt med öron och svans) och kolla med hennes bästis föräldrar om de kunde gå ihop på fredag. Och så var det i dag? Hela kvällen har det plingat på och vi har 1. varit dåligt förberedda godismässigt och 2. bevittnat en allt mer sloken Bo. Värst var det när hennes bästa kompisar i klassen + deras syskon och föräldrar kom förbi som ett stort glatt gäng. Såg hur hon sjönk ihop och jag kände mig så rutten. Hon har iofs inte gått på fritids den här veckan, så vi har inte haft någon kontakt med de andra i klassen. Men det är ju en klen tröst när man är sju år och ens favorithögtid passerar för andra året på raken utan att ens föräldrar styrt upp något kul.

Dessutom hade både jag och Nils missat att det är i morgon det är (frivillig) utklädning på fritids. Hade tänkt köpa den där kattdräkten till henne till på fredag, då jag trodde att det var läge. När hon förstod att vi glömt blev hon så himla ledsen.

Hon blev gladare när jag rafsade ihop lite maskeradgrejer vi hade hemma. Men vi ska nog ändå hitta på något extra bra på fredag efter fritids och förskola.


En grej till som gör mig helt illa till mods nu är den här kommentaren på förra inlägget. Det måste vara någon från mitt gamla jobb. Vem är du?  Hur menar du att jag förenklar sanningen? Jag vill inte få sådan här information. Det är obehagligt.

Slut på klag.

fredag 27 oktober 2017

Om vad som hände efter #IworkedThere

Förra torsdagen skrev jag ett inlägg under hashtaggen #IworkedThere, som en förlängning på #metoo. I fredags började de trilla in, meddelandena från tidigare kollegor som fortfarande jobbar där. Stämningen på kontoret var tydligen påverkad. Många var arga.

I måndags fick jag veta att xx fått göra avbön inför hela kontoret. Han fick gå på dagen. Hej då.

Och det är bra, såklart. Att det blir repressalier för en person som sexuellt ofredar andra och bidrar till att skapa en otrygg arbetsmiljö.

Men varför sker detta nu och inte för fyra år sedan, då vi anmälde? Jo, men det handlar givetvis om att ledningen är rädda om sitt rykte. Inte för att sexuella trakasserier ägt rum.

Det är så jävla deppigt. Men också olagligt. Jag visste inte det då, när vi anmälde, men så här står det i diskrimineringslagen, kapitel två, paragraf 3:

Skyldighet att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier

Om en arbetsgivare får kännedom om att en arbetstagare anser sig i samband med arbetet ha blivit utsatt för trakasserier eller sexuella trakasserier av någon som utför arbete eller fullgör praktik hos arbetsgivaren, är arbetsgivaren skyldig att utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra trakasserier i framtiden.
Så. Too little too late, hörrni. Och om ni är så rädda om ert rykte så är det en piss i havet att offra förövaren tre år efter att anmälan gjorts. Folk förstår att ni gör detta enbart för att save face.

Tips på väg framåt:

- Låt även HR-chefen göra offentlig avbön och äga sina misstag.
- Sätt alla i ledningsgruppen på utbildning om sexuella trakasserier.
- Skapa ordentliga policys kring sexuella trakasserier och gör det allmänt känt hur man ska gå till väga om man blir utsatt.
- Skänk pengar till en organisation som tar hand om offren för sexuella kränkningar. Som till exempel Tjejjouren väst. Gör det nu.

Trevlig helg!

måndag 23 oktober 2017

Öron, näsa, hals. Huvud, axlar, knä och tår.

Nu tror jag inte att alla nästantiotusen människor som läste mitt förra inlägg är återkommande besökare, men jag blev lite tongue tied av att det blev så rekordmånga läsare. Brukar aldrig Facebookdela inlägg från bloggen, för vem är jag att förhäva mig, men nu fanns det ju en hashtag. Och vissa saker måste det bara pratas om.

I alla fall. Här kommer ett helt annat inlägg. En Benniferuppdatering.

En dryg vecka efter operationen känns han helt återställd. Jag sov bredvid honom, livrädd för att såren skulle gå upp under natten, måndag-fredag förra veckan. Men redan på tisdagen var han liksom pigg och glad och hade en helt ny aptit. Han ÄTER nu. Han har inte fått äta något hårt än, men uj vad han bälgar i sig mjuka pannkakor, mannagrynsgröt och glass. Och han pratar bättre – redan – och han snarkar mycket mindre och han har inte haft några nattliga andningsuppehåll.

Jävlar alltså. Nu vänder det. Älskade älskade person, att vi inte fick det här gjort tidigare, va?

torsdag 19 oktober 2017

I worked there

När jag var 29 var jag på kundfest tillsammans med min dåvarande chef. Det var julfest till havs, ombord på en färja, och kunden hade bjudit in flera hundra personer.

Tidigt på kvällen, i baren, tappade en man kontrollen över sina händer så att de hamnade på min rumpa. Ju senare det blev, desto fler händer tappade uppfattning om hyfs och lag. Var det för att vi var ute på internationellt vatten? Under festen vände sig också en äldre herre till mitt sällskap för tillfället – och frågade hur mycket han betalat för mig. 

Men det var inte det jag skulle säga. Jag vill berätta om individen jag fick till bordet den kvällen. Han var också leverantör till kunden som ordnade festen och han jobbade på en byrå i samma trappuppgång som jag. Våningen under bara. 

Jag vet inte när jag kände att det blev obehagligt. Kanske när han började ställa frågor om vilket slags sex jag gillade. Eller när han ställde sig upp och masserade mina axlar. Definitivt när han böjde sig ner och viskade att han kunde massera mig längre, senare under kvällen. 

Det här gjorde han vid matbordet, inför min kund och alla andra reklambyråleverantörer. 

Uppfostrad att ta ansvar för sociala situationer sa jag inte ifrån. Jag satt där helt stel. Ställde inte till en scen.

När det blev vårt bords tur att gå till buffén gick han bakom mig. Till dess att vi inte gick längre, utan stod stilla i kön. Då lyfte han upp mig och förde in handen under min kjol, mellan mina ben, och placerade den på min snippa. 

Jag gick, han följde efter. Och följde efter. Och följde efter. 

Vid det här laget hade min kund noterat vad som pågick. Vi var på en färja och kunde inte ta oss därifrån, så vi låste in oss på en toalett. 

Jag tyckte att det var jobbigt att gå till jobbet efteråt, för jag var rädd att springa in i honom i trappuppgången. Men det hände faktiskt aldrig och jag såg honom inte mer. Började på nytt jobb kort därefter. 
...

Ungefär fem år senare kommer jag tillbaka från föräldraledigheten med Ben och upptäcker att flera nya börjat på den byrå jag numera jobbar på. Jag känner igen en av dem, men kan inte placera honom. 

Han är intresserad av att lära känna mig, säger han, och frågorna blir snabbt personliga. Kanske även privata? Han har en senior projektledarroll.

När jag ska hämta kaffe i köket frågar han mig "hur jag egentligen kommer i den där klänningen". Jag svarar att jag bara drar den över huvudet, men han verkar inte tro mig för han börjar leta efter dragkedjan med sina händer. Upp och ner längs med ryggen. "Hm, är det där vad som menas med "the small of my back" som jag läste i någon bok nyss", minns jag att jag tänker. 

På sommarfesten det året har han en stirrig blick. Han vill närma sig mig och det känns obehagligt. Jag ser till att inte hamna ensam med honom. 

Dagen efter slår det mig. Det är ju han! Han som för snart fem år sedan gjorde det där, på den där julfesten. Jag hade förträngt, eller något, hur han såg ut. Men det är han. Det måste vara. 

"Hej! Hoppas att ni hade skoj i går? Jag undrar en sak. Den där nya xx xx som börjat på xx ... känner ni honom? Hur är han?"

Jag skickar ett meddelande i whatsapp-gruppen jag har med mina närmsta kollegor. Jag säger inget om varför jag frågar. 

Alla har olika, mer eller mindre, obehagliga upplevelser av personen.  En av mina vänner har det färskt i minne då hon kvällen före fått en närgången kärleksförklaring av honom.

Jag berättar min historia i gruppen. Vi blir på vår vakt. Vi håller utkik på kontoret. Ser hur han masserar yngre kollegor vid deras datorer. Vi pratar med fler kvinnor. Fler kommer fram. En är särskilt utsatt. 

Vi är fyra som tillsammans kontaktar vår HR-chef för att anmäla. Vi får till ett möte och berättar våra historier och säger att någonting måste ske, för annars kommer fler att drabbas. 

Vår HR-chef och chefen till xx lyssnar. Vår HR-chef säger:

"Men, Maria, vissa kanske skulle tolka det som en komplimang."

Vidare säger hon:

"Nej nu tycker jag att ni får stötta xx. Det här blir faktiskt väldigt jobbigt för honom. Jag tycker att ni ska kontakta honom och boka möte en och en och berätta för honom hur ni känner."

Vi förklarar att vi absolut inte vill vara ensamma i ett rum med honom och att vi tycker att vi "gjort vårt" i och med anmälan. 

Ingenting händer. 

... 

Jag går in i projekt där han är ansvarig. Jag åker tåg till Malmö och tillbaka med honom, plats med bord. 

Det är jobbfest. En nyanställd person vänder sig till min kompis med skräckslagen blick. Ber henne om hjälp att komma undan xx som gör sexuella närmanden. 

...

Senare – kan det ha gått ett halvår eller ett år? –  blir vi som anmält inkallade i ett rum med HR-chefen och chefen till xx. De har något att berätta. De säger att "poletten inte riktigt trillade ner sist, men nu har den det". 

Nu har xx antastat dem: HR-chefen och xx egen chef. Det var på en konferens, han var full. 

Xx sätts på alkoholförbud i jobbsammanhang och måste gå ett antal gånger i terapi. Återigen blir vi uppmanade att "hjälpa honom genom det här". Ingen ser till att vi slipper jobba i projekt med honom. Ingen frågar vad vi behöver. 

...

I dag har alla som var inblandade i vår anmälan av xx sagt upp sig och gått vidare till andra arbetsplatser. Även xx chef har lämnat. 

Xx är fortfarande kvar och enligt uppgift så dricker han ibland på jobbfester igen. Som om ingenting hänt. 

HR-chefen är fortfarande kvar. Som om ingenting hänt. 





Inlägg under hashtaggen #IWorkedThere som startats av min kompis Sara:#IWorkedThere - är för alla er som har blivit sexuellt trakasserade på sin arbetsplats, berättat om detta för sina chefer/HR, men där företaget sedan gjorda nada. Alltså inget. Inget alls.

måndag 16 oktober 2017

Lite mindre av Ben

Tack för alla kommentarer på förra inlägget. Ben och Nils tuffade iväg 6:45 i morse och jag höll andan till dess att han sövdes några timmar senare. Det gick, citat: "inte särskilt bra" med sövningen. Vi har att göra med en individ som får panik av veck på strumpbyxan och nu skulle han ha nål i handen och få lugnande medel i form av näsdroppar. Men det gick, till slut. Och operationen gick bra och tydligen var polypen (-erna?) värre än mandlarna och nu är det nedhyvlat både här och där. Så hemskt att få bilder på Ben med näsblod på uppvaket, men så skönt att det är över. Han var hemma vid 15-tiden och satt som en varm liten ledsen stövel i knät på mig mycket länge. 

Nu tycker läkaren att Ben ska ta jättemycket medicin i minst en vecka. Det tycker inte Ben. Det var helt omöjligt  (jag lovar, nu tänker någon att "så svårt kan det inte vara", men det gick verkligen inte)  att få honom att svälja de antiinflammatoriska samt smärtstillande medlen (trots massor av Nutella), så vi höll fast honom och lyckades med ett par stolpiller i stället. Det kändes som ett övergrepp. Fy fan, vet inte om jag pallar att göra om det. Och då "borde" vi egentligen ge honom mycket mer medicin redan nu för att komma upp i de dosnivåerna som läkaren rekommenderade. Sitter och väntar i telefonkö med 1177 för att fråga vad vi ska göra. 

Hur som helst. Jag vill utse Nils till dagens hjälte som hängde med till sjukhuset och höll fast Ben så att han kunde få vård. Det måste ha varit hemskt. Han (alltså Nils) verkar helt knäckt nu och svarar knappt på tilltal. Ska komma på någon fin överraskning till honom. 

söndag 15 oktober 2017

Viktig sak i packningen: nagelsax. Ska ta chansen att klippa tånaglarna när han är sövd. Var det ett halvår sedan vi fick klippa dem sist?

Den senaste tiden har mina katastroftankar varit svåra att hantera. Jag vet att de triggas och växer av varandra och jag vet att de inte är rimliga (alla gånger), men de är där och det ställer till det för min egen hälsa och min omgivnings (främst Kajsas och Nils) mående.

Jag hoppas att det blir bättre efter morgondagens stora händelse som har att göra med källan till grund-oron: Ben. Jag har väl ältat alla remisser som är ute och handläggs? En testikel som försvunnit, tal som inte kommit igång "som det ska", en vikt som passar bättre på en 1,5-åring än en 4,5-åring, ett ögonmyom som ska tas bort vad det lider och så morgondagens operation. I morgon ska han få ta bort det mesta av mandlarna och förmodligen en polyp bakom näsan. 

Jag vet att det är en rutinoperation, men han ska sövas och jag är så fruktansvärt orolig över "värsta möjliga". Och då spiller det över på allt annat jag möjligen skulle kunna oroa mig över och snart har jag levt mig in total eclipse of everything. 

Burr och hurv. Eftersom jag inte pallar se Ben sövas så följer Nils med till sjukhuset i morgon. De ska vara där 7:30 och operationen ska ske "någon gång under dagen". Hoppas att de inte behöver vänta så länge. Hoppas att jag får ett samtal redan på förmiddagen om att allt har gått bra och att Ben är glad och inte verkar ha så ont och att hans blod koagulerar och att såren läker snabbt. Har hört flera (bland annat från Alex Schulman när en av hans barn gjorde samma ingrepp) föräldrar som mötts av Stockholms blodbad i barnens säng för att såren går upp. Fy fan. Jag kommer att natt-vaka den här veckan. 

Nu ska jag försöka tänka på allt bra som operationen kanske (hoppas hoppas) kommer att medföra. Att Ben börjar äta, sova utan andningsuppehåll, prata mer och att han får det lättare vid nästa  förkylning. Åh mitt hjärta. 

söndag 8 oktober 2017

Söndagen i bilder

I dag vaknade jag efter 11. Det hade ju kunnat resultera i en stressig känsla av att ha slösat bort halva dagen, men jag har sovit så lite senaste tiden så jag blev bara glad över att kroppen inte vaknade tidigare. Hurra för sömn i kroppen! Min frukost sammanföll med barnens lunch och så här reagerade Ben över pannkakor med nutella. Det var nämligen FEL PANNKAKOR. 

Gjorde ändå en kaninjävel till honom. Han åt ingenting. 

Efter lunch cyklade vi över bron i bild för att mata fåglar vid Röda Sten. 

 Kollade in grafittikonstnärerna och skateboardåkarna också.

Sedan varm choklad-fika på något ställe i krokarna. 

Följt av pubmat, bärs och pyssel på Bishops Arms vid Järntorget. Så himla fint att vi kan hänga på etablissemang med barnen nu utan stress och panik.

Hade med några pysselböcker and that was that.

Spelade memory också. Innan vi tog andra bron hem. Vilken mästarcyklare Bo är nu. Trampar runt hela staden som om ingenting.

Det här handlade om nästan ingenting, men jag tänker att det kan vara okej att bara redovisa också. Dagarna som går.

lördag 7 oktober 2017

Dagen i bilder

Jag är inte bara en PMS-stinn bitterfitta. Ibland går jag omkring i Göteborg som en helt vanlig mänska som gör helt vanliga saker. Som i dag:

Vaknade klockan sju av att Bo kom och knackade på mig och sa att Ben var lite ledsen. Vi gick ner och åt frukost. Ben och Bo skrattade fruktansvärt mycket åt att Nutellan på mackan kunde ha varit bajs.

 Sedan kollade barnen på tv ganska länge.


För då kan jag nämligen ligga i andra soffan och dricka kaffe och blunda lite, mmm.

Efter ett tag orkade jag spela memory. Det är kul, för Bo är väldigt bra på det. Men det är också tråkigt, för jag måste ge minst vartannat av mina par till Ben, för annars blir han så jävla lack.

Städade lite ...

... innan jag kammade mig och skaffade ett jobb. Eller i alla fall en anständig klädsel så att vi kunde lämna huset.

Jag tar mejlutskicken från Hej barn på största allvar och om vi har en obokad helg händer det rätt ofta att vi plockar någon aktivitet därifrån. I dag åkte vi till Selma Lagerlöfs torg för att gå på Familjedag med ponnyridning, ansiktsmålning och loppis. Men när vi kom dit började det regna så ...

... vi drog till Ikea i stället.

Ikea kallar sitt lekland för den magiska skogen för barn. Men alla vet att det är en annan målgrupp som upplever den största magin: de föräldrar som saknar släkt eller annan slags barnvakt i sin hemort.

Annan rimlig lördagsunderhållning: gå på stora Coop. Än så länge är det enkelt att roa barnen. Det är skönt.

På lördagar är i och för sig det mesta enkelt. Tänk vad lätt det är att klä på sig/stänga av teven/lyssna på sin mamma när det vankas lördagsgodis på sikt.

På väg hem somnade Ben. När vi skulle ur bilen mumlade han "du måste inte väcka mig" om och om igen, med slutna ögon. Även här funkade godistricket. "MEN OJ, HÄR HITTADE JAG EN GODISPÅSE, DEN SKA JAG ÄTA UPP INNE I HUSET." Tog skruv.

Svagt narrativ av mig nu, men jag ville visa att jag såklart köpte en Hay-påse på Ikea. Eller tre.

Och väldigt många flaskor must.

Men det var mest för att de kom i en tjusig låda. Jag är svag för saker med användbara förpackningar. Kolla vilken bra condiments-förvaring det blev.

Köpte papper till Bossas skolbok (ja, hon har en skolbok, det är tydligen stenciler som gäller nu) och slog in.

Fick ont i ögonen när jag såg att hon särskrivit LÄSBOK. Vi löste det genom att (utan förekomst av mästrande ton) klutta dit ett bindestreck.

Sedan spelade Bo och Nils dataspel medan jag och Ben lagade mat. Här steker vi bröd. Klassiskt tecken på att en riktigt god middag är i antågande.

Nu ska vi kolla på Paddingtonfilmen. Fast jag ska nog smygkolla i min telefon. God lördag på alla!

måndag 2 oktober 2017

Men bara släpp ansvaret då. Och var lite glad.

Jag lämnade inte huset på kalasdagen och det blev ett fint och roligt (och högljutt) kalas. Trots att jag misslyckades så mycket med en av ansiktsmålningarna att min mamma hittade barnet i fråga ensamt och ledset på övervåningen. Men hallå, hon bad om att bli målad som draken Tandlöse. Vet ni hur svårt det är? (Obs: jag tvättade bort drakmålningen och gjorde henne till en tiger i stället och hon blev jätteglad, slutet gott.)

Tack för alla kommentarer på förra inlägget. Det är på något vis trösterikt att bli bekräftad i känslorna.

Jag vet, som jag skrev, att jag borde "göra mindre". Men det är ju (som flera av er påpekade) inte så lätt. Min mamma gav uttryck, lite försiktigt, för att jag inte behöver göra så mycket när det är kalas. Det kommer då från kvinnan som bakade 200 minipajer till min studentmottagning, samtidigt som hon var sjukskriven för utbrändhet. Fråga hur många pajer min pappa bakade.

Kan det vara så att ett liv av fostran till att alltid ta det sociala och det domesticerade ansvaret gör att det inte är så lätt att bara göra mindre? Att det här med att alltid behöva prestera mer i skolan och på arbetsplatsen för att komma i närheten av samma resultat eller lön ...  påverkar en? Att alltid vara mer påläst för att bli betrodd. Att alltid ha en säck bevisföring med sig för att ens åsikter eller känslor ska bli tagna på samma allvar.

Kan det vara så att jag har blivit och fortfarande blir påverkad av att släktingar som hälsar på frågar var Maria har rivjärnet/bakplåtspappret/durkslaget (inte var Nils har det)? Att jag blir påverkad av att förskolan alltid ringer mig och inte Nils när det är något med barnen, trots att vi skriver hans nummer först?


Att sådana här händelser är ständigt återkommande i mina gamla dagböcker? Kort resumé för den (alla?) som inte kan tyda handstilen. Jag är 16 år och på fest. En kille som jag gissar är tre år äldre än jag är jättefull och har kräkts. Jag är den enda som ska åt hans håll, så då "är jag ju tvungen" att skjutsa honom på cykeln. Trots att det känns "inte så kul". När jag släpper av honom där våra vägar skiljs åt blir han sur, tar tag i mig och börjar dra mig åt hans håll. Jag tar mig loss och cyklar hem. Helt vanlig händelse.

Alla dessa killar som vi tog ansvar för. Det var inget konstigt.

Kan det vara så att man har påverkats pyttelite? Att patriarkatet built this överpresterande bundle of oroliga nerver som måste rädda alla sociala situationer och se till att ligga ett steg före och hela tiden gardera och parera.

Jaja, det är väl bara att kavla upp och försöka "make better" med nästa generation. Är väl kanske lite kört för oss?

Men det hade varit så himla gott att åtminstone inte få skit för att man gör mer. Jag skulle vilja 1. få lov att klaga över att jag fixar allt till ett barnkalas utan att få skit av min respektive och 2. få en present eller kanske ett pris för att jag gör det. Eller ett mustigt tacktal.

Obs: jag ska dock göra verklighet av Linns tips på förra inlägget. Tack!!! Så himla bra tips.