tisdag 12 december 2017

Stranger than fiction

Usch vad jag saknar att blogga. Men vem är jag att säga något om något? Ska jag liksom blogga om att vi har bakat pepparkakor och att jag ser fram emot att åka till Antwerpen med Nils när vi är mitt i en revolution? Där alla säger så bra saker hela tiden.

Ursäkta för djupt navelskåderi nu, men om det ska bli något bloggande gjort så måste det in och krafsas djupt i jaget verkar det som.

Den här hösten har jag hållit andan (och håller andan!) och tagit del av (tar del av!) så mycket jag mäktat med av alla med av alla berättelser som äntligen, äntligen berättas. Under #allavi måste jag läsa i små portioner. Det är så vidrigt. Och vanligt. Vidervanligt.

Samtidigt – och det är här det blir riktigt navelskådande – återfanns den här hösten mina dagböcker på en vind som städades ur. När jag var mellan 15-22 år, ungefär, skrev jag dagbok varje dag. Fick två lådor levererade till mig i oktober och precis före, och sedan även under,  #metoo läste jag igenom rubbet.

Jag tror att det var för att jag var mobbad fram till 15 års ålder som jag blev så besatt av att dokumentera mitt liv när jag väl fick kompisar (och livet började). Jag har skrivit ner precis allt som hände. Oftast utan särskilt mycket känslor och reflektioner inblandat, utan mer som ett redovisande. Samtal ord för ord, händelselösa dagar i ett händelselöst Kristinehamn, mina vänners relationer och vad som hände i skolan. Och så fester och killar då.

Mitt krassa sida-upp-och-sida-ner-redovisande av killar i min närhet var det som drabbade mig värst (eller hur man ska säga) när jag läste. Dagböckerna är sådana där stora kalendrar med en hel sida per dag och jag gick igenom dem kronologiskt. När jag återträffade ett särskilt "starkt" kalenderår, 1999 tror jag det var, kräktes jag. Kroppen bara "NEJ".

Att läsa om mitt liv då, med mina ögon nu, är nästan overkligt. Det var så mycket som var så ... normalt. Som inte är normalt, ser jag nu. Som egentligen inte var okej då heller men som ... jag ni fattar. Me too.

Så många gånger jag vaknat av att den jag la mig bredvid på kvällen var i mig, eller på väg in. Ibland ackompanjerat av den mysiga handen över munnen, eftersom vi sov i någons föräldrahem. Alla gånger pojkvänner gjorde klart för mig att jag inte var intressant eller rolig eftersom tjejer inte är roliga. Alla fritidsintressen som skulpterades fram efter killars blåkopior. Den inre viljan eller egna vägen att gå (ursäkta klyschan, är ringrostig på bloggen) som utplånades eftersom alla runt omkring bekräftade att det inte spelade någon roll vad jag ville och att min åsikt inte var viktig. Alla killar det togs ansvar för. Alla situationer det togs ansvar för. Alla läxor jag gjorde åt killar. Alla uppsatser jag skrev åt killar. Herregud vad jag skrev uppsatser åt killar.

Och så bedömandet. Jävlar vad våra utseenden bedömdes. Jag hade glömt det. Hur pojkvänner jämförde mig med andra tjejer. Hur min kropp förhöll sig till andras. Hur jag pöste av stolthet när jag fick beröm. Hur jag ville förinta mig själv den dagen killen jag nästan var tillsammans med tryckte fingret i min torso och skulle kolla "om det var tröja eller mage" och sa "det var visst mage" med ett flin. Hur ätstörd jag blev. Hur samma kille, när vi senare verkligen var ihop, skulle presentera mig för sin nya universitetsklass och jag glad i hågen närmade mig alla nya människor i baren och han, precis när jag lyfte handen för att säga hej, lyfte upp min tröja så att alla såg mina bröst. Hur det fördes poänglistor mellan killarna över tjejer de varit med och hur jag skulle hjälpa min kille att nå högre poäng.

Sida upp och sida ner, låt oss inte bli långrandiga. Men igen: det är så krasst redovisat. Bara "det här hände i dag". Inga konstigheter. Bara helt vanligt.

I alla fall. Nu händer #metoo och vad det än får för politisk påverkan framöver (hoppas på så mycket  här, tar ev. det i ett separat inlägg) så tror jag att vi kan konstatera att det finns ett före och ett efter. Jag tror inte att våra barn kommer att tycka att det jag tyckte var "att räkna med" är något som ska räknas med. Jag tror inte att våra barn kommer att känna så mycket skam som vi gjorde heller. Äntligen händer det, va?