söndag 28 januari 2018

Under the influensa

Ja jädrar, vet ni när man riktigt känner att man lever? Sådär att det pirrar redigt i alla celler? Det är när man under en helg av dubbelflunsa (dvs då båda föräldrarna har influensa samtidigt) kommer på att man har städjouren på föräldrakooperativet och således måste pallra sig iväg för att grundligt (dammtorkning av ytor included) rengöra ens barns dagverksamhet. 

Jag åkte på den, för Nils mådde sämre än jag. Han ligger någon dag efter i sjukdomsbild. 

Om någon frågar mig vad som är största skillnaden med att ha barn jämfört med att inte ha det så brukar jag säga att det är det där med tiden. Tidigare kunde jag ha flera dagar i veckan som var delvis oplanerade. Nu vet jag alltid vad all tid ska gå till, ner på minutnivå. 

Påminn mig nästa gång någon frågar att det inte är tiden utan SJUKDOMARNA som är den största skillnaden. Inte specifikt att barnen drar hem så mycket skit från förskolan, utan hur det är att själv vara sjuk när man lever med barn. Barn tar inte hänsyn till sjuk. Nope, de rien, inte alls. Det ska fortfarande stigas upp före kl 7 och det måste fortfarande släckas bränder och lösas konflikter och underhållas. När man har feber är det så jävla fruktansvärt. 

Så, nog med gnäll. 

Vi kom iväg till Gekås i alla fall och det var en upplevelse. På bilden syns jag med en av Kattens hundar i Anneberg där vi plockade upp henne på väg till Ullared. Jag är redan där supersjuk, men det förnekade jag. Hittade vad jag sökte på det stora varuhuset: kabinväska, regnställ och träningskläder.  Det där med kemiskt/tekniskt och kroppsvård var dock inte superimponerande. Vi bor nära ÖB och Rusta och det är samma prisbild där ju. 

På fredagen, dagen efter Gekås, var jag krasslig som ett as. Men vi hade en viktig grej på morgonen som vi inte skulle få ny chans till på ett år, så det var bara att... På nämnd grej fick jag ha den här lilla skylten på mig. Får fortfarande svindel av sådant här. Har jag en egen byrå? Reppar jag ett företag som blir inbjudet till grejs? 

Ja och sedan kom helgen och då sjuknade Nils in i samma härskna helfvete i vilket jag redan stod och klafsade. Två sjuka vuxna och två friska barn är en så dålig helgkombo. Nils var en hjälte som tryckte i sig ibuprofen och paracetamol både lördag och söndag för att kunna ta Bo på tennisen respektive karaten. Influerad av febernedsättande hann han också med inhandling av pysselböcker, lera osv så att barnen ändå kunde sysselsätta sig (bortom paddan, som också gick varm) när vi vuxna svettades på varsin bädd. 

Och jag var en hjälte i dag, som skakig och jävlig tog mig igenom terminens helgstädning av föräldrakooperativet. Fan vad svag jag var. Plus: jag tycker att begreppet "förskola efter stängning" i sig självt är liksom läskigt. Tänk då hur jag reagerade när den här dockan mötte mig i en soffa i ett av rummen. (Ja, det kom lite kiss.)

onsdag 24 januari 2018

Aktivitetsoverload och Ullared

Jag vill verkligen hitta tillbaka till det där vardagsbloggandet jag inte hade något problem med i Dobres gryning. Det mer ofiltrerade bloggandet. Gillar ju verkligen tanken på att ha ett arkiv över livet. 

Problemet med att skriva sällan är att jag känner att när jag väl skriver, då, så måste det bli så jävla genomtänkt. Och nu när jag är så oerhört genomtänkt på jobbet finns det sällan ork över för mer tänk när jobbet är slut. Plus att denna fortbildning i intersektionalitet och normkritik som det innebär att driva normkreativ reklambyrå gör att jag tar del av så mycket smarta människors texter och sägningar, för jämnan, att jag inte för mitt liv kan förstå varför jag ens ska säga något någonsin. Vad har jag att tillföra? 

Men jag gör ett försök. 

I dag var det premiär för Bens första after förskole-aktivitet: balett. Ben har varit så sugen på denna terminsstart att känslorna nästan rann över. Men det gick bra. Vuxna fick dock inte vara med i rummet, så jag såg inte så mycket. (Dock att många föräldrar struntade i tränarnas uppmaning och gick in och satte sig i rummet ändå? FOLK.)

Bo var med till baletten och fick en accidental hobby på köpet: akrobatik. Hon ska gå en akrobatikkurs enbart för att det sammanfaller med baletten. Dvs: logistikmässigt passar det bra. Plus att hon har en kompis i gruppen (kompisens lillasyster kör balett med Ben) och hon verkar verkligen gilla akrobatik. Men hon gillar iofs det mesta, så.

Nu har Bo fyra aktiviteter. Akrobatik på onsdagar, trummor på torsdagar, tennis på lördagar och karate på söndagar. Just det – hon började i karate i söndags. Det hade jag bloggat om, om det hade varit för några år sedan när jag bloggade om det mesta.

Hur som helst. Det känns som lite väl många aktiviteter. Vet inte riktigt hur vi hamnade här.

Nu ska jag gå och lägga mig för jag tror att jag är på väg att bli sjuk och jag vill verkligen inte bli det prick nu. I morgon ska jag nämligen göra detta: åka till Gekås i Ullared tillsammans med Katten och Kajsa. Har aldrig varit där. Tror att det blir megakul. Plus att jag tror att detta kan bli min väg tillbaka till att äga flera par trosor och strumpor som inte är trasiga. Har gått med trasiga underkläder i flera år. Plus – ryser av välbehag när jag tänker på den kemtekniska avdelningen. Mmm.


After balett-banan. 

tisdag 16 januari 2018

Fast det värsta är att jag inte orkar med barnens ljud när jag mår så här

Vad snabbt det går att kastas tillbaka till den förtvivlade sömnbristen. Jag tror att jag är skadad för livet av åren då Ben var vaken med öronsmärtor varenda natt. Det är som att min kropp vet vad den ska göra när det dyker upp någon liten pryl som stör sömnen. Må vara en privatekonomisk orostanke, en mullrande mini-skräck för något av barnen och vad som kan hända, stressen över framtagandet av strategier för att få ihop tiden så att vi kan jobba, sköta föräldrakooperativet, barnens aktiviteter och huset. Vad som helst. När något börjar rumla om i hjärnan kan det gå blixtsnabbt för min kropp att gå in i total oförmåga att somna. 

Natten till i går blev det en timme max. Det är "typ normalt" första natten efter helgen, men det brukar faktiskt gå lättare natt nummer två. Inte i går. 

Jag var väldigt nära att somna på soffan vid 20-rycket, men Nils övertygade mig om att det var bäst att jag gick och la mig. Så jag la mig. Och så kom jag att tänka på räkningarna som ska betalas i slutet av januari och hur mycket pengar det verkar landa på och det är ju ändå februari månad som är en av årets värsta, så hur ska det här gå egentligen? Och så var det igång. I huvudet kändes det varmt och obehagligt och i svalget satt ångestklumpen. Men eftersom jag inte hade sovit föregående natt var kroppen såpass trött att den ändå försökte somna. Men varje gång jag höll på att glida in i sömn uppstod den kalla vågen, som om någon skrämde mig, i bröstet. Den sköljde in varje gång jag nästan slocknade. 

Huvudet: värmesurr, svalget: ångestklump, bröstet: kallsköljningen. Någon som känner igen sig? 

Klockan ett, när Nils skulle lägga sig, hade jag inte somnat. Vid det laget började jag även oroa mig för en faktiskt helt rimlig sak, nämligen den stundande arbetsdagen med det viktiga kundmötet. Hur ska det gå med två nätter på raken utan sömn? 

Klockan två tog jag en sömntablett och läste i en timme till dess att den sövde mig vid tretiden och klockan sex gick jag upp för att ta hand om lämning av barn och rodd-i-snömodd.

I dag känns huvudet fortfarande varmt och jag har ett pipande ljud i ena örat. Grämer mig också över att jag tog sömntabletten så himla sent. Var helt groggy i morse och kanske lite fortfarande? 

Det är för jävla jobbigt allting nu alltså. Ge mig ett rum som är gjort av vit sten och saknar fönster och ljud, ge mig en dag utan en tid att hålla, ge mig lite respit. Och kanske även ljusare dagar och torrt underlag och noll behov av overaller och överdragsbyxor på barnen. 

Ja, så kan det kännas ibland. 

tisdag 9 januari 2018

Tjejerna

Förutom att "rulla tillbaka bollen och göra killräckligt" så tänker jag att 2018 ska bli året då jag inte fattar beslut eller känner saker baserat på vad jag tror att andra tänker, utan endast kring vad jag vet.  Som exempelvis när en kund eller samarbetspartner inte svarar på ett mejl eller låter kort i tonen i ett samtal. Då är det lätt att jag svävar iväg och letar orsak och verkan och tänker att den personen kanske inte vill jobba mer med mig/oss och att det säkert beror på att jag var besvärlig när jag ställde de där frågorna vi behövde få svar på eller när vi förklarade vilka förutsättningar som gällde, eller eller... Så kan jag hålla på mycket, mycket länge och bli väldigt knutig i magen av oro.

Men det är ju rätt onödigt att lägga hjärna på det, när hjärnan redan är så full av saker som det är. Tänker jag. Så då kom jag på det supersmarta nyårslöftet att sluta med det.

MEEEN, det har dock redan visat sig vara snart omöjligt. Eller i alla fall något som i princip innebär att byta personlighet och det kan jag visst inte göra bara på vilja.

Som att gå till förskolan och lämna barn i dag, för första gången på flera veckor. Gud vad jag gruvade mig för hur förskolechefen skulle vara mot mig.

Så här: kort efter nyår fick jag och en annan mamma i kooperativet mejl av förskolechefen. Det var adresserat till "tjejerna" och handlade om att vi förväntades infinna oss för att vikariera som pedagoger varsin dag nu i januari.

Jag skickade ett svar där jag frågade om förskolechefen kunde göra mig en tjänst och skicka mejlet också till Nils och den andra pappan. Jag sa att jag såklart skulle kunna ta det med Nils själv, men att det vore bra om mejlet kom från henne och att det handlade om att förutsätta att det är lika mycket mammans som pappans jobb att rycka ut när det handlar om barnsaker.

Jag uttryckte detta så vänligt jag bara kunde och ursäktade mig flera gånger och skrev att jag hoppades att jag inte var för besvärlig nu och yadayada och jag fick ett svar som kortfattat sa typ "förlåt att jag inte inkluderade din man, jag skickar till honom nu", men ÄNDÅ var jag nervös för att träffa förskolechefen i dag. I mitt huvud hade ett helt narrativ redan skapats och där tyckte förskolechefen att jag var ett jävla as.

Enter lämning: förskolechefen möter oss och är precis så go som hon alltid är och Ben kvastar efter henne in i frukosten och mitt mejl nämns inte och ingenting är konstigt.

Onödigt att jag oroade mig, va? Men det är ju lätt att säga till mig hjärna i efterhand.

Någon som har tips på hur man övar sig i att inte oroa sig och älta kring sådant man inte har koll på?

torsdag 4 januari 2018

Rensar ut, färgar nytt

Vet ni, i går gjorde jag mig av med en stor uppgift jag haft i flera år. Från och med nu är Nils tvättansvarig hemma. Sedan vi fick barn – eller i alla fall sedan vi flyttade in i huset för 4,5 år sedan (minns inte hur vi gjorde i lägenheten på Tredje lång) – har jag haft tvättansvar. 

Man kan ju tro att det betyder att man kör en och annan tvätt och ser till att hänga in den när den är torr. Men det är inget isolerat uppdrag, nonne, utan det är ett ansvar som sväller till att i förlängningen vara den som vet vad som finns i allas garderober och således även vara den som har koll på vad barnen behöver och i vilken storlek. Så i och med tvättansvar blir man även keeper of the promise att barnen har gummistövlar som passar och överdragskläder på förskolan. Dessutom blir man head of att byta sängkläder och den som städar tvättstugan och ser till att det finns tvätt-, skölj och fläckmedel hemma. Det där med sängkläder blir dock fortsatt mitt ansvar, pga markant större behov av att byta sådant än vad Nils har. 

Det känns som första dagen på sommarlovet när jag tänker på att jag inte längre behöver tänka på det här. Som att ett nytt rum i min hjärna öppnats. Varför har vi inte gjort så här tidigare? Varför har jag fått för mig att jag måste vara den som har både mat- och tvättansvar (och det mesta av städet)? 

(För att jag har ett extremt stort kontrollbehov och är väldigt ångestlagd och ibland manisk, jag vet.) 

I alla fall. Tvättansvar och AirBnB-uthyrning är bortplockat från 2018. Efter nästa årsmöte med kooperativet (tror det är i slutet av februari) kan jag även lägga styrelseansvar och "att vara kassör" åt handlingarna. 

Hoppas att det här gör att jag orkar vara en bra företagsledare och en pigg förälder i år. Och inte så ledsen. Jag tror det.  



Går för övrigt in i detta år med nytt hår. Har velat uppnå den här silverblågrå nyansen under några veckors tid och lyckades i morse, efter totalt kanske fyra hemmablekningar (extra tacksam för mitt tåliga hår nu när jag inte har råd att gå till frisör) och ett par färgtuber äntligen få till det. Vet inte om Photo Booth gör den rättvisa, men jag är très happy.  

tisdag 2 januari 2018

2017

Ni som fortfarande läser här vet väl att jag inte drar mig för att vara drastisk. Så med risk för att ropa på varg så får jag lov att ödmjukast berätta för bloggen att flera saker måste ändras nästa år för att jag ska få finnas. Att driva bolag och samtidigt sitta i styrelsen och vara kassör för ett föräldrakooperativ och samtidigt hyra ut sitt hem via AirBnB alla lediga perioder pga ekonomiska belägenheter och all städning som kommer med det och samtidigt försöka vara en engagerad förälder och samtidigt göra bollparten av det domesticerade jobbet och det sociala planerandet (återkommer eventuellt om det om jag orkar) höll ej. Jag föll som ett rökskadat korthus samma dag som vi bestämt att vi skulle vara jullediga och blev megaförkyld och psykiskt ohälsosam, all at once. Skrev "att vi skulle vara jullediga", för vi fick två nya kunder (prekärt bekymmer, men mest YAS) precis före jul, så vi kunde inte vara lediga ändå. Men då hade ju min kropp ställt sig in på att vila. Så tji fick hen och jag jobbade på trots sjuka och det var inte ... så bra.

Nu är det ... tisdag va? I morgon ska jag tillbaka till kontoret och jag är inte förkyld längre och jag har bestämt mig för att ta bort några saker. Göra killräckligt 2018. Bästa nya ordet.

Med det sagt kommer en lista över förra året här. Tagen straight från Sandra Beijer. Vi har väldigt olika liv, men jag känner mig ändå lite besläktad med henne om man får vara så fånig.

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?


Massa saker. Lärde mig att bokföra. Gjorde en momsdeklaration. Undervisade på en reklamskola. Gick en kurs i videoredigering. Började sälja film. Läste läxor med ett av mina barn. Följde med samma barn på simskola. Åt färska räkor. Blev intervjuad av GP. Stod på en scen i konserthuset och pratade om tabun och unkna jävla reklambranschen och min egen inkontinens. På engelska. Ägde en Acnebyxa (ärvd). Upplevde en revolution (metoo). Fick påtagligt hopp (metoo). Skaffade ett eget kontor. Tog emot kunder på nämnt kontor och kände att "fan jag är ändå grundad i det jag gör" när jag pratade med nämnda kunder. Kände att allt var värt det. Kände att jag gör det jag ska göra.


Vilka platser besökte du?

Jag gjorde en överslagsräkning och insåg att jag, sedan jag slutade vara anställd på reklambyrån, har "förlorat" cirka 170 000 kronor. Värt varenda öre, men jag/vi har inte haft så mycket till övers för resor till olika ställen. Dock hängde vi mycket i Halmstad när vi hyrde ut huset i somras.

Fast i maj blev vi bjudna på charter till Grekland av svärisarna! Det var oerhört fint och unnigt.

Vi var också i Malmö och kollade på Sommarlovsinspelningen i juli. Dream come true för barna. Pratar om det fortfarande.

Vad var din största framgång 2017?

FICK FÖRETAGET ATT RULLA!!!

Bästa köpet?



Var rätt fierce i min nyårsklänning från Monki om en säger. Fördelen med att inte ha några direkta spenderarpengar är att det blir ett jäkla rus när en väl köper något till sig själv.

Gjorde någonting dig riktigt glad?


Massa saker! Tråkigt annars ju. Men om jag får säga en sak som hände alldeles nyss så vill jag stanna en stund vid vad Ben sa till mig nu på nyår. Hon dansade runt i köket dagen efter kvällen före och tittade upp på mig och bara:

- Nu känner jag att jag lever.

Och ledsen?


Amen nu när det blev "juluppehåll" och jag blev sjuk och ändå låg ner en viss tid och hann reflektera över hur dagarna är och insåg att jag faktiskt varit stressad varje dag, hela tiden, under hösten. Och att det gjort att jag inte kan vila ens när jag har chansen (sover inte på nätterna) och att det gått ut över barnen i form av orimlig irritation.

Årets låtar?


Haha, sa jag att mitt liv skilde sig från Beijers?

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Om jag får lov att kokettera med hur jävla mycket uppgifter jag haft detta år så: jag har inte hunnit känna efter. Men jag tror ändå gladare. Jo, gladare. Min kompis Michael sa till mig nu på nyår att det här var första gången vi sågs på många år som vi inte pratade mest om ångest.

Favoritserie?


Åh gud, vad har jag sett? Jag älskar ju alltid Game of Thrones och Allt för Sverige. Men gillade verkligen också säsong två av Better things. Och OH – Fröken Friman!!! Sedan kollade jag och Kajsa faktiskt på Bridalplasty (från 2010) nu på hösten när det var "lite mycket" på kontoret. Ni som vet ni vet...

Bästa filmen?


Filmer är för långa för mig just nu.

Bästa boken du läste i år?

E T T    L I T E T   L I V.

Bästa matupplevelsen?


Den falafeln som säljs i vagn vid Nordstan nära Apple store e nice.

En mobilanteckning:

Bo 18 cm. Ben 16 cm (knappt).

(Barnens fotlängder. Tar ej med mig barnen när jag ska handla skor till dem pga orsak.)

Vad gjorde du på din födelsedag?

Firades av familjen på morgonen och jobbade på dagen. Kommer inte ihåg hur kvällen såg ut.

Är det något du saknar år 2017 som du vill ha år 2018?


Pengar hade varit skönt.

Nyårslöfte?


Byta söndagstradition. Från vin och serier till sent på natten till någon form av motion och bokläsning i sängen före kl 23. Vi får seeeeeeee hur det blir.

Högsta önskan just nu?


Att jag får till ett bokslut i veckan och att de jobbknutarna som ligger och är knutiga löser sig.